Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

gifver med sig. Till sist lyckas det dock med en och annan, och sedan smittar exemplet, hvarför man kan hoppas att föreningens viva en gång skall lönas med goda skörar. Örebro har också sin Djurgård, eller som den här kallas Stora holmen. Broar löpa dit från flera sidor af staden och på slingrande vägar vandrar man fram under täta hvalf af grönska. Se der ligger Hasselbacken en miniatyr, målet för alla promenerande, som lida af den vidtbekanta osläckliga svenska törsten. Der slå vi oss ned och för att vara nationella tömma vi några glas med dithörande skålar och tal. Jag minnes en gång att jag vid en skjutfest i Schweiz gjorde spe af FySkamnes talträngdhet, men rätt nu har jag kommit till den erfarenhet, att sönerna af das grosse Vaterland i den vägen äro barn mot mina egna landsmän. Tro dock för all del icke att jag vunnit den erfarenheten blott i Örebro. Nej, den är frukten af många små Och stora fester, och hade jag ej derom haft en aning, så skulle jag dock fått fullkomlig visshet under de minnesvärda dagarne i Göteborg, der talen voro så många, att om man koncentrerat alla dess ljud, så skulle man fått en kraft stor nog att spränga hela Osmundsberget i luften. Mitt bref vill jag sluta med den förklaringen, att om min uppfattning af Örebro på ett eller annat sätt synes oklar, så beror det helt enkelt på den omständigheten, att jag till en stor del gjort dess bekantskap från gatam och på den något korta tiden af tio timmar. Richard. i TOTT PREEA