Aftonbladet – 22 juni 1869, sida 3

Det var: en herrlig morgon: himlen molnfri och solig, vinden frisk och balsamisk. De rika vinrankorna, som lindade sig om verandans pelare, fläktade för vinden och dallrande skuggor af gröna blad tecknade sig på den hyita duken... Rundtomkring dem reste sig de stolta bergen, med sina blåhvita oallerier som sänkte sig ända ned till kanten af den gröna betesmarken eller de dunkla furuskogarne. Midt för dem höjde sig, bländande och oförgänglig, som en obelisk af glittrande silfver, Schreckhorn, Förskräckelseberget. Sedan de slutat sin frukost bjödo de värdinnan farväl, togo sina alpstafvar, och begåfvo sig på väg till Wengern Alp. Skiftande i ljus och skugga låg för deras fötter den lugna dalen, beströdd med landtfolkets nätta bostäder, och genomskuren af en bergbäck, som, betäckt af mjölkhvitt skum, störtade fram ur sitt fängelse bland isbergen. De tre ynglingarne vandrade muntert framåt vägen, pratade och sjöngo och instämde stundo i ett klingande skratt. Min broder var inte så glad. Han kände sig tungsint, utan att. veta hvårföre. Han gick långsammare efter, plockade er liten röd blomma på stranden och stannade för att se huru strömmen förde den med sig likt ett menniskolif på tidens flod. . Hvarfö var hans hjerta så tungt och hvarför vorc de så lätta om bjertat? Allt som dagen led, tycktes min bror tuvgsinthet tilltaga, under det ynglingarn blefvo -allt muvtrare. Fulla af helsa, hopj och ungdomsmod, talade de om sin glad: framtid och byggde tjasande slott i luften Battista, som hade blifvit. mera meddelsam medgaf att hans lifs skönaste dröm skull förverkligas, när ban en gång blef mästare sitt yrke, och kunde gifta sig med Marghe rita. Stefano, som inte hade någon fästmö