Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 3

en OCh KIaSSCr UC UUUUCI VELIMIMVA SAMI Sa tt undervisa. För att få slut på detta trassel ore det nödvändigt att ett visst maximum af lärungar bestämdes för hvarje skola. Man måtte le ara huru sträng som helst vid fordringarne för p nträdesexamen, derigenom kunde ej målet vinnas, g, y man finge ej vara orättvis, ej gå öfver lagens Is estämmelsergoch då kunde det ju ändå hända att irjungarne blefvo för många. En utgallring näste ske bland de sökande, efter den. grund att !h nan gingt i tur och ordning vid intagningen fter den tid då anmälan om inträde skett, såida sökanden befunnits ega de för intagningen öreskrifna kunskaper. Denna grund följdes ock en af hufvudstadens skolor. Att rektorernas örmåga att så som de böra vaka öfver underisningen i skolan och diciplinen bland lärjunarne under nuvarande förhållanden minskas lyi ch slutligen omöjliggöres låge i sakens natur. å många ställen hinner rektorn endast en å vå gånger i terminen infinna sig i skolrummet ch höra huru läraren uppfyller sin undervis-; ingsskyldighet. Lektor Cavallin anmärkte mot den af hr Blomtrand framställda åsigten att undervisningen i tatens skolor ända sedan deras tillkomst ansetts öra meddelas gratis och att denna grundsats (j nnu vore gällande. u Lektor Törnebladh ville till hvad under diskusionen blifvit yttradt i afseende på olägenhelg, erna af för många lärjungar, tillägga svårigeten för rektor att upprätthålla diciplinen i e kolan och den tunga bördan för lärarne att itta en mängd skripta, en börda som skulle (lie lifva allt tyngre, ju äldre lärarne, hvilka nu till g, törre delen vore unga män, blefve. ö Rektor Staaff uttryckte sin förvåning öfver attl!e nder öfverläggningen så få talare yttrat någon ; anke om sättet och medlen ätt afhjelpa ett för-ljf ållande, som de allesammans ansett böra rättas. y; rågan vore dock ganska lätt att besvara. Det tora tilloppet utöfvade i alla afseenden ett mengt inflytande. -Om så vore, motverkade det unervisningens uppgift och strede mot det allmänna ästa. De enskildes anspråk måste, såsom i andra fseenden, så äfven i detta, stå tillbaka för det lmännas väl, för statens fordringar, och dessa ore att de lärjungar, som staten bekostar underisning, skola få en god undervisning, något som alaren trodde lättast kunna vinnas genom demerlel hr Widmark föreslagit. Prof. Hultkrantz tilltrodde sig, såsom mindre remmastadd i skolväsendet, ej kunna besvara fråsan och ville derför endast hemställa, huruvida cke, om antalet lärjungar skulle begränsas, besränsningen skulle afse ej endast skolan i dess helhet, utan äfven hvarje särskild klass. Skulle nya elementarskolans princip i afseende på förerädet mellan inträdessökande antagas, borde den, onligt talarens tanke, tillämpas i denna utsträckss sR om emo dFrp a 1-8 mar bt ning. Lektor Alander ville, då frågan under diskussionen redan blifvit. belyst från så många håll, endast tillägga att en pröskriptionstid, inom hvilken anmälan till inträde skulle göras, borde före-. skrifvas. Rektorerna komme derigenom i tillfälle att bättre än nu är möjligt kunna bestämma om undervisningen under den blifvande läseterminen. I likhet med hr Cavallin kunde äfven denne talare ej gilla det af hr Blomstrand framställda förslaget. . Ett sådant medel borde, ansåg talaren, endast i sista hand, om andra utvägar ej funnos, komma i fråga. Lektor Widmark trodde att hr Hultkrantz förslag skulle i praxis möta mycket stora svårigheter och hoppades att om ej alla olägenheter af att Ha för många lärjunsar i. en klass kunde afhjelpas på det sätt talaren, då han förra gången hade ordet, föreslagit, de allra största åtminstone skulle blifva äfda. Rektor Leffler föreslog att mötet skulle förklara sig anse, att antalet lärjungar vid fullständiga högre elementarläroverk ej borde öfverstiga 500 och vid femklassiga skolor 300. Lektor Elmblad invände mot detta förslag, att det skulle vara ganska bra, om alla läroverkslokaler vore lika stora, lika rymliga. Detta vore dock ej förhållandet; till och med i Stockholm funnos lokaler så olämpliga, att undervisningen i det ena rummet ej kunde bedrifvas utan att störa under-visningen i ett bredvid beläget. Lärare och lär-: jungar behöfde dessutom framförallt frisk luft il: lärosalarne. Så som det nu var stäldt, hade de ofta mindre tillgång på sådan än fingarne i sina celler. Undersökning borde derför ske af hura många lärjungar hvarje skollokal kunde rymma. Vederbörande kommunalmyndigheter skuile nog, sedan behofvet blifvit kändt, söka afhjelpa detsamma och regeringen borde först i andra hand anlitas. Lektor Svalin instämde med hr Widmark. Frågan blef -härefter, på af. ordföranden framställd proposition. med besvarad och förklarade mötet, att det ansåg begränsningen i lärjungeantalet endast böra afse läroverken i deras helhet; men ej i deras särskilda klasser. 2 Härefter föredrogs den åttonde frågan: Månne det icke med afseende på betydelsen af lärarens uppfostrande verksamhet på skolans. nedersta stadium och på vigten af en riktig grundläggning af undervisningen måste antagas såsom grundsats, att i läroverkets nedersta klasser företrädesvis böra användas erfarne och bepröfvade lärare? Rektor Leffler ansåg denna fråga utan hvarken lång eller grundlig diskussion böra kunna besvaras med ja. Hvarje erfaren skolman kände huru tigt det vore att i de nedre klasserna af skolan va bepröfvade lärare och huru skadligt ett motvi hal satt förhållande vore.Lektor Cavallin trodde att, om också hr Lefflers åsigt i principen vore riktig, det dock å andra sidan ur rent disciplinär synpunkt, då gossarne i de lägsta Elasserna äro lättare att hålla tillsyn öfver än de äldre lärjungarne i skolans mellersta afdelningar, som i allmänhet då de genomgå dessa klasser äro i de s. k. slyngelåren, och då äldre och erfarnare lärare ej alltid kunna vara att tillgå för skolans alla afdelningar, utan ett par eller tre terminers gamla studenter ofta måste användas, det vore bättre att sätta dem att undervisa lärjungar, som befinna sig på ett lägre stadium än på ett högre. Tal. kunde derför för sin del ej obetingadt besvara frågan jakande. Lektor Törnebladh hade i hufvudsaken blifvit förekommen af den föregående talaren. Tal. tilllade, att han betviflade att det kunde vara bra att då ynglingen först fått god undervisning i de lägre klasserna, sedermera, då han hinner längre fram, ge honom en sämre. Någon allmän regel i afseende på fördelen af det ena eller andra systemet ansåg dock tal. ej att man kunde uppställa, utan måste afseende fästas vid hvarje läroverk. Lektor Elmblad instämde med den förste tal., men tillade att han ville hafva erfarne lärare både i de högre och lägre klasserna. Rektor Leffler vidhöll sin förut uttalade mening, den han nu närmare motiverade dermed, att en Tobepröfvad och oerfaren lärare gjorde mera skada i en lägre klass än i en högre, enär han i de högre afdelningarne vid sin sida hade erfarne lärare, men ej i de lägre, der alla läroämnen sköttes af honom ensam. Vore det skadligt att lärjungen först finge en god undervisning och sedan en dålig, så vore det dock ändå skadligare att motsatIsen inträffade. Lektor Blomstrand trodde att meningen med frågan ej kunde vara någon annan än att äfven i läroverkets högre klasser erfarne lärare borde användas. Och föreslog derför att ordet väfven skulle tilläggas framför ordet i, men ordet företrädesvis, deremot borttagas. Lektor Waldenström ville besvara frågan obetingadt med ja, då han sjelf varit i tillfälle att se betydelsen för hela skolån af pröfvande lärare i de nedre klasserna. Såsom lärare i mellanklasserna blefve den unge mannen ämneslärare och kunde mera egna sig åt dessa ämnen än om han i de nedersta klasserna måste undervisa i alltsom der läses. Den lärjunge, som redan från inträdet i skolan blifvit väl discipli idhölle nog disci 3 av S Ne I HH I Kort tt tt