Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

Hon dansade fram, den lilla bäck, Och blommor på pannan hon bar, Hon tog i famn hvar grönskande fläck, Och log mot hvar solstråle klar: Och bort, långt bort, Ty sommarn är kort, Och dansande bäcken sprang leende bort. En grönskande pil bredvid bäcken stod, Och såg i dess leende sköt, Om kärlek hon bad med så sorgset mod, Och tusende suckar hon göt. Men bort, långt bort, w Ty sommarn är kort, Den dansande bäcken sprang leende bort. Han tog hvart blad ursin grönskande skrud, Och strödde p vågorna små. Men bäcken bon ville ej bli hans brud, Hon aktade icke derpå. Och bort, långt bort Ty sommarn är kort, Den dansande bäcken sprang leende bort. Ju mera han sörjde, dess mera hon 108, Hon sjöng när hans hjerta brast; Det sista bladet som föll, hon tog Och hvirflade ned med hast; Och bort, långt bort, 5 sommårn är kort, en dansande bäcken sprang leende bort. Mr Parvis hade under några minuter så högeligen oroat herrarne af kung Artuors klubb, genom att tillsluta ögonen och låta andedrägten med stark fart rusa ut ur näsa och mun — något som på den simpla allmänhetens grofva språk kallas att sofva och snarka — att bemälda herrar icke kunde egna,-erforderlig uppmärksamhet åt kaptenens, med oväntad smak och känsla upplästa lilla poem. Den som noga betraktat den hederlige sjömannen, skulle sett huru hans väderbitna drag ljusnade och mildrades af en viss vekhet; som man ej skulle tilltrott honom. Mer häruti misstog man sig nu såsom man ofte gör, ty kapten Jorgan var verkligen en poetisk natur, en sådan som de flesta varmhbjertade