Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

oKan en nationelt nordisk bildhuggarekonst jelfständigt utbildas ur Nordens saga, lif och b olktyp? Doktor Sohlman: Denna fråga är temligen fulltändigt besvarad och har fått en ganska tillfredstättande lösning. När en gång i forntiden en gresisk filosof bevisade omöjligheten af rörelse i rum-l13 vet och uppmanade sina åhörare att försöka be-; visa motsatsen, så steg en af dessa upp och gick .värtöfver rummet. En sådan praktisk bevisning ir onekligen den mest slående, när det är fråga om möjlighet och omöjlighet äfven på konstens område. Men oaktadt denna fråga om en nordisk konst och specielt bildhuggarekonst redan för längesedan blifvit löst, betraktas den ännu af många såsom sväfvande. Ganska ofta får man ännu höra åberopas Geijers 1818 i tidskriften Iduna införda ofhandling Betraktelser i afseende på de nordiska : mythernas användande i bildande konst, der han söker bevisa, att de gamla nordiska myterna äro alldeles oanvändbara för konsten. Denna afhandling var skrifven under intrycket af de öfverdrifter, hvartill Ling i sina föreläsningar gjort sig skyldig och innan Geijer ännu sett något försök i denna väg. Men innan afhandlingen blef färdigtryckt fick Geijer tillfälle att se Fogelbergs just vid den tiden producerade första utkast till Odin, Thor och Frey samt Sandbergs kartong Valkyriorna, och han fogade då till sin afhandling en not, som visar att hans der uttalade mening icke hvilade på synnerligt fast grund. Han säger sig nemligen med tillfredsställelse ha sett de lyckliga försöken och att han gerna skulle se sina meningar i verk och gerning vederlagda. Om Geijer haft anledning uttala sig i detta ämne, sedan en dylik vederläggning blifvit fullständigare, sedan han haft tillfälle att se Fogelbergs, Freundts, Qvarnströms, Molins och fleras arbeten i denna väg, så skulle han -utan tvifvel öppet ha uttalat en helt annan uppfattning, än den han i Idunaartikeln sökt göra gällande; det kan man ganska lugnt sluta af hela hans väsen och karakter. Detta hindrar emellertid icke åtskilliga från att ännu il. denna dag åberopa nämnda artikel, alldeles soml vore den oemotsagd och som om sedan den tiden allsingenting passerat. Man hör ännu upprepas, att den nordiska mytens och fornsagans gestalter äro alltför grofva och oformliga, hvarvid de som föra ett sådant tal påtungan icke veta eller lömma, att de grekiska gudagestalterna också ramstå såsom ganska måttlösa och groteska i grekernas äldsta gudasagor, till och med i de homeriska sångerna samt att utbildandet af antikens herrliga idealtyper var ett verk, hvarpå nyare grekiska skalder och konstnärer under århundraden I samarbetade, oberdende af den gamla tempelkultens alltintill den senaste tiden af det helleniska lifvet temligen styfva och otympliga idoler. Ett dylikt förarbete af nyare skalder ade äfven hos loss egt rum och till dem kunde och borde de bildande konstnärerna ansluta. Då talaren sålunda ville besvara frågan med ja, så finge man dock icke fatta en nordisk bildhuggarkonsts sjelfständiga utveckling, så, som skulle den kunna lösgöra sig från de allmänna skönhetslagarne och trampa under fötterna den plastiska stilens principer. Det skulle vara fruktlöst för bildhuggaren att vilja ignorera antiken. Dess odödliga idealgestalter stå qvar, icke såsom föremål för imitation eller reproduktion, som icke l innebär någonting fruktbringande, utan såsom väktare för skönhetens rike, bestraffande den som vill ; bege sig utom detta rikes råmärken. I derasstudium får formsinnet ett renande och styrkande skönhetsbad, för att sedermera med friskt mod kunna gripa sig an med att skapa nya typer och försöka ge uttryck åt det nya innehåll lifvet fått sedan den antika verldsordningen gick under. På af ordföranden framställd förfrågan förklarade sig mötet instämma i detta hr Sohlmans yttrande och betrakta det såsom sitt svar på tredje NN AR FR IRS FP fråfön . . erefter företogs diskussion om den 5:te frågan: På hvilka vägar bör man sträfva at vinna tillämpning och användning af den sköna konsten-i det dagliga lifvet? el Prof. Dietrichson begärde nu ordet. Konstens n I tillämpning på det dagliga lifvet och allmänhetens jr Sinne och smak för konsten vore en lifsråga för individens och statens välfärd, hvilken icke blott beror på det måteriella, utan äfven på det andliga. Mer detta sinne, denna smak, på hvilken frågan om er nationel konst beror, den kan liksom all -annar skörd blott växa upp efter förutgången såddi der mörka jorden. Vi måste — och det är vår fare som liten nation att vi ej göra det — vi måste äf ven i de minsta ting som omge oss se det sköna 0Konsten i ett land är produkten af detta lands åvälstånd och af dess skönhetskänsla. För att tal 3 om denna senare faktor är det sköna detsamm: g) som det förnuftiga. Ett föremål bör vara i öf tt verensstämmelse med dess ändamål och med de tl ämne hvaraf det består — det bör ega stil. Kon sten bör således räcka industrien handen i all tt) hvad den senare förfärdigar och vi böra skönj :o. det sköna i våra bler, i våra tak, öfverallt få Orimligt är att man vill bedöma konstverks skön het och dock ej kan bedöma det sköna i hvad son ligger oss närmast. Hvad -oss beträffar, ega vi våra fornminnen en massa motiver till en egen domlig och skön ornamentik och det är gansk ta ) sannt att det just är det hos nationen egendom 2 liga som hos andra nätioner väcker intresse. — ka ) Tal. öfvergick derefter till förhållandet mella sk konsten och handtverkerierna i landet. Hur skall landet kunna föda alla dem som gifva sigi vid konstakademien i Stockholm ifall deras der ir hemtade kunskaper ej göras tillgängliga för indu strien? Konstakademien och slöjdskolan måst gripa in i hvarandra, om också deras förenin blott är en framtidstanke. Konsten måste bli e parasit för oss om den ej ställes i förbindelse me afindustrien. Det nya industrilotteriet är visserl de gen af stor vigt, men ännu vigtigare är att kons nären står redo för handtverkaren att meddel ue denne råd och Upplysningar och ve den konstvä rö) SOM stänger sin dörr för handtverkaren. Da .de ) marks in ustri har just på dessa grunder stig ör så högt. Muscerna och onstföreningarne ha b 1le ) dragit äfven till konstens höjning, men de senal nd böra låta sig angeläget vara att köpa få men go de taflor af lofvande yngre konstnärer i st. f. mång skt och dåliga. Ett stort fel vid vår .konstakader , il vore bristen på allmän bildning, utan hvilke var ) konstnären ej kan beherrska idcerna, eller fat sp. lifvets vexlande faser. Denna brist har gått: : långt att vissa konstnärer anse det bildningt are skulle hindra den friska iden att spira upp. Öc ide ) dock ha de största konstnärer alltid stått på hå tioim V4n 9Le le ta den af sin tids bildning. Bristen på allmän bil ning måste således afhjelpas, och slutligen b staten gripa in för utförande af monumentala kon: om ) verk. För allt detta fordras emellertid välstån visliksom detta äfven erfordras för denna konste moral som kallas soliditet. Låtom oss i allt va de solida och sanna, och vårt lif skall bli skönt o om ) Gud skall gifva sin välsignelse åt fäderneslande vigatt det äfven skall få en national konst. (Han tan ) klappningar.) 1 . Arkitekten Klein nämnde att det varit små saker som verkat att Danmark möjligen komr för framför andra länder i handtyverkskonst,. be-) bland dessa orsaker hade, om ref. ej fattade orå Bl att an för Iranstaen intresserad nerson ee ten nna oh a ng AMA Do —