Aftonbladet – 17 juni 1869, sida 2

Presidenten afbröt all diskussion i frågan, med den förklaring att det var hans stolta företrädesrätt att hindra alla anmärkningar som icke hörde till saken. Ja, sade kaptenen, hvad är nu att göra? Men jag frågar presidenten istörsta ödmjukhet, går det an att läsa upp något som är skrifvet, om det också inte är någon historia? Kommer an på hvad det är, menade presidenten. Jo, det är på det sättet, förklarade kaptenen catt jag har ett papper i min piänbok som jag fick af en passagerare, som jag under min sista resa förde hem till mitt land. Och han var en medelålders man med godt utseende, men mycket tyst af sig. Och gjorde nästan ingenting annat än skref och skref. Och han höll på med det både länge och väl, och spillde så mycket bläck derpå, som lom han skrifvit det i den svåraste sjö. Och så blef han sjuk, och jag ordinerade för honom i brist på bättre doktor. Och så blef han frisk och för att visa mig sin tacksamhet, skref han af sina verser och gaf mig afskriften, Det var också svaret, sade han på mina frågor hvarföre han jemnt var så tyst och svårmodig. Och här är det, och jag har inte läst det ännu, och det är dagsens sanning. Var god och läs det nu då, sade presidenten. . Det skall jag visst göra i hopp att herr Parvis och det öfriga sällskapet ursäktar att den här passageraren uttryckte sig på vers — som han kanske gjorde för det; han var sjösjuk, hvilket han var, mycket. Så här låter det:s