Aftonbladet – 16 juni 1869, sida 3

utan särskildt bemyndigande utfärdade skuldsedlar, -hvilka följaktligen inför lagen sakna all värde. Också har den senaste statsrevisionen, hvilken dessa lånetransaktioner förefallit anmärkningsvärda, föreslagit, att det sjelftagna lånet, som förskrifver sig från åren 1853 —62, antingen måtte återbetalas eller ock blifva stående, men mot nöjaktig säkerhet. Eget nog kom denna skarpa anmärkning icke till tals under behandlingen af teateranslaget vid sistlidne Riksdag. Då Riksdagen genom anslag understödjer de kungliga teatrarne, kan den med fullt skäl fordra, att deras ekonomi ställes på en klar och anständig fot, utan att derföre behöfva ikläda sig sjelf ansvaret för skulder, i hvilkas åsamkande den icke har någon del. Ur legal synpunkt -finnes dertill alldeles ingen, anledning, men det kan finnas billighetsskäl, som tala för att representationen icke alldeles undandrager sig att medverka till affärernas reglering, isynnerhet om komiten skulle finna att någon del af den större nettoinkomsten från dramatiska te atern, som är konungens personliga affär, skulle hafva blifvit använd att minska operans deficit eller åstadkomma förökningar och förbättringar i dess materiel. Ats alla sådana omständigheter komma att tagas i samvetsgrannt öfvervägande, lärer ingen betvifla. Det återstår då för komiten att utinna något praktiskt sätt att ordna vilkoren för den blifvande förvaltningen, så att all ytterligare skuldsättning förekommes, utan utt derför uppgifva de nödiga garantierna för en anständig och insigtsfull ledning af len artistiska verksamheten. Det naturligaste vore väl att teateranslaset gåfves såsom en tillökning i civillistan, not vilkor att den möjliga bristen fylldes ir sammar källa. Men då detta af lätt ogriplRa anledningar hos oss icke låtit sig rerkställas, lärer det vara lämpligast att, åsom K. M:t antydt, teaterns angelägenheer sortera under finansdepartementet, hvilket ar sig anförtrodt vården om statens mesta friga egendom. Mot rättighet att hyresfritt egagna operahuset och törsäkran om ett rligt anslag derutöfver torde det icke fattas pekulativa teaterföreståndare, som skulle ilja åtaga sig upprätthållandet af den lyiska scenen och uppsättandet af några få törre skådespel i den historiska och traska genren. Den dramatiska scenen för igt torde lämpligast kunna öfverlemnas åt en anskilda företagsamheten.