Aftonbladet – 16 juni 1869, sida 3

— Kongl. teatern. I Stockholmsposten för sistl. lördag läses rörande teaterfrågan en artikel, som antagligen förskrifver sig från en af teaterkomitens medlemmar och således kan i viss mån antagas antyda den ställning till frågan, som. denne komiteledamot kommer att intaga. Vi återgifva derföre här några uppgilter och yttranden ur densamma. Den kungl. teatern i Stockholm har under de sista femtio åren, i likhet med de flesta uti residensstäder befintliga institutioner af-samma art varit en hofteater; och ehuru det offentliga anslag, som med större eller mindre belopp nästan under hela denna period -dertill. varit anvisadt, utgatt under sjunde hufvudtiteln, i stället för den första, samt det för Kongl, Maj:ts spektakler upplåtna operahuset är statens egendom och bland dess tillhörigheter upptaget, har kongl. teatern aldrig varit hvad man förstår under benämningen Nationalteater.. När. för åtskilliga Riksdagar sedan anslaget till. hofhållningen förhöjdes, skedde det med den uttryckta afsigten att sätta Konungen i tillfälle att höja sitt bidrag. till teatern; vid flera tillfällen och senast under det regentskap, som af nuvarande Konungen fördes under konung Oscars sjukdom, hafva teaterstyrelsens skulder blifvit betalta genom hotförvaltningen, och då 1868 års Riksdag nedsatte anslaget från dess dåvarande belopp 75,000 rdr till 60,000, innebar detta, såsom af en talare i Andra kammaren riktigt anmärktes, ingenting annat än en minskning i civillistan af 15,000 rdr. Derigenom att för sex år sedan Konungen för sin enskilda räkning inköpte den s. k. Dramatiska teatern, har båda teatrarnes förvaltning blifvit. sammanblandad och den kungliga scenens egenskap af hofteater ytterligare betästad. Då derföre frågan om denna förvaltning och de oupphörligt ökade skulder, hvari hon: satt sig, kommit till tals vid de sista Riksdagarne, har i båda Kamrarne utan all motsägelse blifvit uttalad den åsigten, att Riksdagens befattning med teatern inskränkte sig till anvisande af ett anslag, och att teaterskulden helt och hållet var Konungens privatsak. Oaktadt statens anslag af 75,000 rdr och Konungens och de kongliga hofvens enskilda bidräg af omkring 86,000 rdr, hvartill ytterligare komma hyresmedel för lokaler i operahuset, som teaterförvaltningen fått uppbära till ett belopp af 24,000 rdr om året, -har denna skuldbörda tillväxt så, att den för ett år sedan utgjorde nära 250,000 rdr, och att döma efter förökningen under spelåret 1867 —68, samt med beräkning af minskvingen i det offentliga anslaget, bör balansen innevarande stund hafva hunnit att komma upp till.350,000 rdr. Att ett sådant tillstånd, med ständigt ökade balanser, under en blott under hofmarskalksembetet sorterande , men i afseende på regering och Riksdag fulkomligt oansvarig styrelse, samt en uppsättning af stycken, som stundom i konstnärligt och moraliskt afseende lemnat rum för stränga men fullkomligt befogade anmärkningar, ej längre kan fortfara, utan att en brytning måste ske och en uppgörelse företagas, ligger i sakens natur, och uttalades äfven under 1869 års Riksdag i båda Kamrarne, bland andra af chefen för finansdepartementet. Hvad som försvårar förhållandet är att för skulderna finnas inga egentliga säkerheter, och en del af dem har teaterdirektionen till siaa egna arbetares och betjentes sjukoch begrafningskassa. — Dircktionen, under hvars styrelse och förvaltning den na välgörenhetsinrättning är ställd, har gifvjt sig sjelf största delen af dessa fonder, 30,000 rdr, till läns, utan andra säkerheter än dess egna,