Aftonbladet – 16 juni 1869, sida 3

glömmas på några timmar för de skandina viska konstnärerna. Klockan slår tio oc elementarläroverkets portar öppnas. Skan dinaviens konstskolor ha nemligen fått plat i elementarskolans lokal. Konsten visar fruk Ider vetenskapen står i knopp. Konstnärsmötet öppnades med ett tal a landshöfdingen, grefve Ehrensvärd, som ytt rade något om att rhötet egde sin störst: prydnad i konungen. Det är verkligen frestande att ingå i en närmare redogörelse föl detta märkliga prof på vältalighet, men för att icke vara orättvis mot så mången annan talare kan jag icke återgifva innehållet ty derigenom skulle jag anse mig vara skyldig att referera alla tal som i dessa daga blifvit hållna i Göteborg, och för att göra det behöfde jag minst disponera öfver utrymmet i Aftonbladets följetong ett halft år. Detta yttrande kan gifva er en aning om hvilken oerhörd massa ord, som slungats ut i rymden under dessa minnesvärda dagar. Konstexpositionen är lyckad, åtminstone i uppställningen. Hvad deremot rikedomen af nya föremål beträffar, så hade jag väntat mig något mera, då det ju här är fråga om ett skandinaviskt konstnärsmöte. Större delen af de utställda taflorna äro gamla nyheter, som man sett på expositionerna i Stockholm och Paris. Men, som sagdt, anordningarne äro förträffliga, Anblicken af den med konstverk prydda stora salongen, och den lysande samlingen af artister och artisters vänner, gjorde vid öppnandet ett djupt intryck, och gaf åt de närvarande ett af dessa minnen som man aldrig glömmer. Gerna skulle vi stanna här i helgedomen, för att njuta och granska, men vi måste uppskjuta det till nästa gång, ty klockan är snart 2 och då börjar konserten i Nya exercishuset. Studentsången visar städse samma drägningskraft och hade här funnits en lokal, som kunnat rymma halfva Göteborg, så hade den blifvit öfverfull. Inom en qvarts timma såldes alla biljetterna, och ändå gjorde man här, som man plägar göra i Stockholm, man sålde några hundra biljetter för mycket, så att en olidlig hetta och trängsel uppstod under konserten. Men detta hindrade dock icke applådernas åskor att dundra och publiken att vara belåten. Klockan 5 börjades den stora middag, som Göteborgs stad gaf tör konungen i börsens lokal. Det var naturligtvis blott en utvald krets, som fick den äran att se den höga gästen tömma champagneglaset, men Töratt ingen skulle vara oviss om när denna stora händelse inträffade, så hade män låtit framdraga ett batteri kanoner på Gustaf Adolfs torg och kanonerna spelade i tre repriser. Man har mången gång i Stockholm klagat öfver den kungliga saluteö, men efter det böombardementj jag här blifvit vittne till måste jag säga att vi i hutvudstaden ingenting ha att klaga öfver. Hos oss låter man icke artilleriet köra fram på Gustaf Adolfs torg och skjuta så att hela qvarter skaka i sina grundvalar. Det skall alls icke förandra mig om jag i morgondagens tidningar får läsa, att ett dussin sjuklingar i qvarteren närmast torget gifvit upp andan under kunglig salut. Ungefär samtidigt med kanonaden kommo studenterna från Kjöbenhavn och Fund. Det är intelligensen på genomresa. Angarne Carlsund och Motala ligga vid bron, färdiga att taga den dyrbara lasten ombord, men innan ynglingarne lemnas vind för våg måste Göteborg taga -dem alla samt och synnerligen i famn, och det sker bäst ute på Lorenzberg. Det regnar visserligen som om himmelen vore öppen, men det gör mindre när bålarne stå under tak. Omkring 600 gäster samlas derute och talen börjas på nytt igen, både på vers och prosa. Det är ett oafbrutet flödande af de skönaste tankar. För att gifva ;r ett begrepp om hvad som säges vill jag tala om att jåg kalkylerat, att på en timma ordet sanning upprepas minst tvåhundra gånver och ordet frihet trehundra. Men tiden lider och aftonen förgår, utan utt jag fått tid att bivista galaspektaklet på teatern, der Don Pasqvale gafs, och en nymn till konungen, af hrr Özapek och Biörklund, afsjöngs. Det var ungdomen som så lockande drog mig ut till Lorenzberg, och ned ungdomen följde jag tills de kära gästerna vaggade bort på böljan och jag liksom .mången ann stod qvar på kajen och nörde studenterna sjunga: Farväl! farväl! vå den gungande färd,. Rickard.