Aftonbladet – 14 juni 1869, sida 3

ljud klinga genom parken, Det var liksom en vällingsklocka som ringde. Göteborgarne bleknade och sågo melankoliska ut. Hvad är på färde? sporde en Stockholmare. — Det är signalen! fick han till svar. — Hvilken signal? — Att vi måste gå härifrån. — Men klockan är ju inte mer än elfva. — Hjelper inte, klockan elfva är det slut med glädjen i Trädgårdsföreningen. Tänk om man i Stockholm skulle falla på den luminösa iden att mota folket från Hasselbacken, Strömparterren och Berzelii park klockan elfva en vacker sommarafton? Jag fruktar, att man då skulle stöta på en allvarlig opposition mot ett sådant hårdt förmynderskap. Men i Göteborg opponerar man sig sällan, och som man bör ta seden dit man kommer, så upplöstes mötet vid myndigheternas första ringning. Klockan 9 i dag på morgonen tågade det offentliga ordets män upp till Frimurarlogens pelarsal. Kring det stora bordet, med röda duken, togo de plats i sina fåtöljer, under det att publiken, nedanför estraden och uppe på läktaren, samlade sig allt talrikare ju längre det led fram på förmiddagen. Jag kan försäkra er att mötet tog sig rätt högtidligt ut och likväl hade en viss anstrykning af förtrolighet mellan publicisterna och publiken. Det bar på samma fång en karakter af offentlig värdighet och emtreflig enkelhet. Efter fem timmars diskussion, för hvars innehåll här icke är platsen att redogöra, föll ordförandens klubba öfver det glada beslutet att fortsätta mötet på Lorenzberg, Göteborgarnes växande stolthet och glädje. Det är från balkongen af detta vestkustens Eldorado jag blickar ut öfver bergssluttninsen i öster och sänder till hufvudstaden en relsning och på samma gång ett farväl, ty ligten kallar till ett nytt möte i pelarsalen, ler Carl XIII från fondväggen blickar ned fver våra förhandlingar. Det är betecklande, att publicister samlas för att diskuera reformer i en sal,der ordenskungens ande väfvar mellan pelarne. Men deruppe itaket ör morgonrodnaden fram med sitt spann ch de målade englabarnen strö sina rosor ed öfver församlingen och tyckas liksom ofva en herrlig dag. Må slumpen spå sannt ch dagen bli jus och lång, ja, må den bli vig denna sköna dag, som det fria ordet elyser! Richard.