Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 3

orfaren hand förfärdigat. På väggarne se vi några taflor i olja af samma hand, visserligen inga mästerstycken i egentlig mening, men ock vittnande om ett utbildadt sinne för det sköna. På salsskänken står modellen till det fullriggade klipperskepp han för några år sedan förfärdigade och som sedermera för ett par hundra riksdaler bortlottades i Stockbolm, då det lyckades tillvinna sig eppmärksamhet af sjelfva prins Öscar, som väl skall förstå sig på sådant der. Med ett ord, jag vill i parentes säga dig, att det icke är hos någon vanlig bondkaplan vi nu åtnjuta gästfrihet. Här, från gungbrädet, kunna vi se hvar och en som passerar. Med undantag af småbytingarne, känner jag igen dem alla. Skogsbons klädedrägt är, som du ser, hvarken bondens eller herremannens; det är något sprättaktigt midt emellan i hans beklädnad, som ingalunda klär honom. På samma sätt är det med qvinnorna. Krinolinen är häruppe hållen i högsta ära. Med sitt naturliga behag taga sig dock qvinnorna vida bättre ut i sina moderna kläder, än karlarne. Dessa senares alla plagg röja sockenskräddarens ängsliga och fåfänga bemödande att följa med moderna i staden. Du skall fåfängt i hela socken leta en karlaf det yngre slägtet, hvars rock sitter väl. På samma sätt är det i de öfriga kustsocknarne. Den omständighet, att stora färdvägen stryker fram genom dessa socknar, gör, att folket lättare blifver i tillfälle att se det nya, än folket i uppsocknarne, och begäret att efterapa är sig likt öfverallt. Såg du närmare på den der gamla gumman, som nyss gick förbi, hon som belsade så vänligt på mig, men gaf dig, som främling, en blick full af misstroende? Hon kallas majoren, ett spenamn för hennes karllika, befallande väsen. Den gumman har i sina yngre dagar stått med yxan vid timmerknuten, lika flink i vändningarne som den yppersta timmerman. Hon klyfver gerna näbb med karlar, och är då oftast fyndig och dräpande i sina repliker. Vedernamnet majoren, om hon får höra det, kommer hennes blod att sjuda, men man vet likväl att hon en gång sjelf nödgades åberopa sig på denna titel. Du skall få höra. Gumman kom en gång i disput med en korporal, som, jemte kåmrater, låg inqvarterad i samma by, der majoren bodde. Korporalen var en snarfyndig gök och gumman stod sig icke mer än jemnt. Här, om någonsin, gällde det för henne att häfda sitt rykte för munvighet. Under detta käbbel kom gumman att fälla något yttrande, som högligen sårade den egenkära martissonen. Denne vred derför upp sina mustascher och erinrade: Väg bättre dina ord, käring! Ser du inte att jag är korporal? Korpral — hva är det för strunt!, svarade gumman frankt. Jag är major, jag, det är mer det, du! Korporalen blef utskrattad och majoren fördes i triumf till kaffebordet. Farväl, läsare! Nu går jag att uppsöka ställen, kära och dyrbara för mig, men som för dig icke ega något intresse. I morgon vandra vi med solen upp till Gullberget. Både på framoch återvägen, ja till och med deruppe på bergplatån skall jag berätta dig sockenhistorier, skulle du än gäspa dervid. Gubben Noach.