Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 3

ster, genomvandrat Dalarne, Wermland, blekinge o. s. v. att det kanske skulle för ombyte skull roa dig att nu genomströfva en Po som, ehuru hittills af dig föga känd, ikväl är så rik på naturens skönheter, på minnen, på sång och saga, att den väl för-. tjenar äran af ditt personliga besök. Om du skulle tröttna vid de ansträngande, men helsosamma promenaderna öfver berg och genom skogar, så lofvar jag dig nödig hvila och l; god välfägnad i första bondgård, och skall dertill, om du så tillåter, traktera dig med anekdoter ur helsingarnes jägarlif eller andra små skämtsamma lokalhistorier, hvarpå jag har ett outtömligt förråd. Du antager mitt förslag. Nåväl, jag lofvar att göra dig denna vandring så litet besvärlig som möjligt. Om man från Stockholm efter stora lands-: vägen tager kosan norrut, skall ögat förgäfves spana efter en enda höjd, förtjent af benämningen berg, förr än man, efter att bafva passerat den långa och dystra Tönnebroskogen (ödemorden) på gränsen mellan Gestrikland och Helsingland, kommer fram till Bastnäs ås i Skog, den första socknen i Helsingland när man kommer söderifrån. Från denna höga och smala ås, som delar tvenne stora l och vackra insjöar, får man först en aning om helsingenaturen. I ställlet för de enformiga taftor som hittills upprullat sig på ömse sidor om vår väg, utbreda sig nu vid horisonten en kedja blånande berg; insjöar glimma genom skogsdungarne och allt låter oss ana, att vi litet längre fram skola få se en enda stor tafla, rik på hvad helsingenaturen har skönast att bjuda vandraren — berg och vatten, djupa skogar och i floddalarne leende bygder och odlade fält. Och vi svikas isanning icke i denna vår förmodan, ty vid Stråtjära by vidgar sig landskapet till en vy, som i storartad skönhet torde söka sin like i Helfingland och öfverhufvud taget i hela Norrland. Från denna punkt se vi den stora, öfver två mil långa sjön Bergviken, omgifven på ömse sidor af de omkring 1100 fot öfver det närbelägna hafvet liggande bergen, Gullberget och Hamnäsberg. I fonden, längst bort i fjerran, upptorna åter bergskammar, allt mer och mer förtonade, tills de synas sammansmälta med horisonten. Vid de leende stränderna at den väldiga vattenmassan, som genomskäres af Ljusneelf, ligga vackra byar och enstaka gårdar kringströdda. De ståtliga, rödmålade tvåvåningshusen taga sig vackert ut mot bergfotens djupa grönska. Böljande sädesfält vittna om en idog och välmående befolkning. Icke mindre än tre ångare, alla bogserande pråmar, lastade med plankor, synas ute på viken. Det är friskhet och lif i denna tafla, det är någonting stort och tilltalande i denna natur, och turisten stannar derför gerna qvar en dag eller par i en sådan nejd, allrahelst om, som händelsen är med mig, det är sin födelsebyggd han i en sådan tafla igenkänner. V. stanna alltså här ett par dagar. Hur gerna skulle jag icke vilja först föra dig till mitt barndomshem, det der lilla rödmålade huset du ser, med den stora trädgården omkring — men, ack! ingen kär anhörig skulle numera der räcka oss handen och helsa oss välkomna. Vi vandra derföre ett stycke till, och stiga dristeliga in hos församlingens gästfrie komminister. Han är för tillfället icke hemma, men vi mottagas lika artigt och välvilligt af hans älskvärda fru, och medan hon, som så väl förstår att vi äro sugande går att ordna i köket, passar jag på tillfället att på förhand göra dig litet förtrolig med allmänna karåkteren hos det landskap vi tillsammans gå att studera. I sådan afsigt kan jag likväl icke bjuda dig på något bättre, än ett kort utdrag ur Widmarks utmärkta beskrifning öfver provinsen Helsingland. Sedan skall jag, socken för socken, göra dig bekant med de lokala egendomligheterna. Såhär skrifver W.: Landet bär i allo karakteren af ett schweizerland, der bördiga sädesoch gräsfält omgifva floder och sjöar, der hvarje boning utmärker det hos allmogen rådande välstånd, der i hvarje bäck en qvarn, ett linberedningseller tröskverk, för underlättande af landtmannayrket, är anlagdt, under det att landets storartade naturiskarp omvexling framstå i dess strida vattenfall och i den ram af bergshöjder, som omgifver dalen. Men vilja vi äter skåda landet i dess egendomliga vilda storhet, då är det nödigt att att företaga en mödosam vandring upp till någon af de höga bergstopparne, hvarifrån ögat, utan att skymmas af andra föremål, kan öfverskåda taflan i sin helhet. Ar den plats vi välja ett Blacksås, (1520 fot) en Svartboklint ) (1380 f.) eller någon annan af dessa höga toppar, som utgöra sjöfarandes landkänning, så ligger i ostlig riktning hafvet med sin spegelblanka yta samt från I landet utskjutande barrskogsklädda uddar, unI der det på närmare håll utsigt öppnas öfver I glada och leende partier af det odlade lanI det, med sina sjöar, floder åkrar, ängar, byar och gårdar; men riktar man åter ögat i vester, inåt de stora obygder, hvilka skilja flod 1 dalarne, då ser man endast stora och vilda skogar, omvexlande med otaliga höjder och fördjupningar, hvilka i ett blånande fjerran, . närmast liknande ett böljande haf, sammanfalla med horisonten. Förgäfves spårar man i I denna riktning några menniskoboningar, något -I tillhåll för sträfsamma inbyggare, ty de få v befintliga bortskymmas af bergpartierna och J af de djupa urskogarne, hvilka fylla taflan I med sina mörka men storartade konturer. Aldrig har, i så korta drag, helsingenaturen blifvit så på en gång sanningsenligt, tyd-l ligt, varmt och poetiskt tecknad. Medan vi nu äro i farten med att betrakta Helsingland i allmänhet, torde det kanske vara I I på sin plats att erinra, att, ehuru provinsen l omfattar en areal af något öfver 132 qvadrat) mil, man der endast finner omkring 7 qv.-mil 1 q odlad jord. Mer än 100 qvadrätmil äro skogbärande och återstoden upptages af sjöar och vattendrag, kärr och mossar. Helsinglands tl största längd är 14 mil; största bredden 13? mil och minsta bredden 7!24 mil. Provinsen t begränsas, som bekant är, i öster at Bott-lI niska viken, i norr af Medelpad, i vester af Herjeådalen och Dalarne och i söder al , ) Gestrikland. il Dadan trötta af vår första daomemarsch