Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

svåraste fiende; jag kunde blott draga andan genom näsan, och det är svårt nog när man skall anstränga sin styrka till det yttersta. Jag låg stilla och hemtade andan; men kunde ej vända mina ögon från ljuset. Medan jag stirrade derpå, föll det mig in att jag borde försöka blåsa ut lågan, på så sätt att jag drog ett djupt andetag och häftigt stötte ut luften igen, genom mina näsborrar. Jag försökte — men ljuslågan var för hägt öfver mig, för att på det viset blåsas ut. Jag försökte ännu en gång, två gånger, många gånger, och så låg jag åter stilla och hemtade andan och bara såg på ljuset. Utan att egentligen förlora sansen, började jag känna mig så underlig till mods. Veken få ljuset blef längre och längre, men sjelfva ljusets längd ned till tändtråden, som i sjelfva verket utgjorde min lifslängd, blef kortare och kortare. Jag räknade ut att jag hade knappt en och en half timma qvar att lefva på. En och en half timma! Kunde det vara någon möjlighet att en båt under denna tid skulle hinna ut till briggen? Antingen landet i hvars närhet vi ankrat tillhörde våra vänner eller fiender, var jag viss på att man skulle skicka en båt ut till briggen, endast emedan den var ett alldeles främmande skepp. Frågan var blott: huru snart? Solen hade icke ännu gått upp, det kunde jag se genom springan på luckan. Ingen by eller stad fanns i närheten, ty vi hade inte aftoren förut sett något ljus i land. Ingen vindpust hördes, som kunde föra ett annat fartyg åt ceita håll. Om jag baft sex timmar att lefva, kunde jag ännu haft hopp: Men en timme och en half — som nu smält ihop till en timme och en qvart — tidigt på morgenen — en obebodd kust — full stiltje på sjön — nej, det var icke minsta skugga af hopp. Då jag insåg detta, började jag ånyo