Aftonbladet – 12 juni 1869, sida 2

för att draga fördel af vinden längre bort från kusten. Årslagen fortforo, svagare och svagare, ungefär i en fjerdedels timme. Så länge jag hörde dem, hade jag blott mina blickar fästade på ljuset. Det hade nyss blifvit tändt — ett sådant ljus brukade brinna i sex, sju timmar — tändtråden var bunden omkring det vid en tredjedel af dess längd — lågan skulle således behöfva omkring två timmar för att hinna dit. Der låg jag, fastbunden vid bottnen, med kafle i murnen, utan att kunnna röra en hand, och såg huru mitt lif Jängsamt brann ned med ljuset vid min sida — der låg jag, allena på vida hafvet, dömd att smulas sönder i atomer och att se mitt öde komma närmare och närmare med hvarje sekund genom tvenne långa timmar, ur stånd att hjelpa mi sjelf och mållös, om jag skulle vilja påkalla andras hjelp. Det förunderligaste af allt är att jag icke lurade: både lågan, tändtråden och krutet, och dog af fasa inom den första halftimmen af denna förskräckliga belägenhet. Jag vet inte rätt huru länge jag bibehöll bruket af mina sinnen, sedan jag inte längre hörde årslagen i vattnet. Jag kan påminna mig allt hvad jag gjorde och tänkte, ända till en viss tid, men när jag väl kommer der förbi, förlorar jag mig numera i minnet, ungefär som jag då förlorade mig i mina känslor. I samma ögonblick som storluckan stängdes öfver mig, började jag, som hvar och en annan skulle hafva gjort, ursinnigt försöka att befria mina händer. I min förskräckelse och förtviflan skar jag mig med repen i händerna scn med skarpaknifvar, men jag lyckades icke ens rubba dem. Ännu mindre kunde jag tänka på att befria mina ben, eller slita af de rep som höllo mig fast vid bottnen. Jag uppgaf försöket, ty jag var nära att qväfvas. Munkaflen var härvidlag min