Aftonbladet – 9 juni 1869, sida 3

Fr TusrvarsNnA RR RER RA sjelf ej egde förlägsoch utgifningsrätt sina arbeten, emedan han som oftast lemnade afskrifter deraf till sina -vänner,. Jag har lvarken tänkt eller sagt något SR eller att Bellman sjelf sörjur för spridahtlet är sina bånkter geiiofii att af dem lemna afskrifter. Att påstå sådant fore minst sagdt dumt, emedan benägenhet för afskrifvande svårligen kan förutsättas hos den, som ofta icke vårdade fig om att uppteckna hvad han diktäde, itan öfverlemnade det bestyret åt andra. Om likväl varianter af Bellmans egen hand förekomma, så härrör det deraf att Bellman reproducerat hvad han förut diktat och dervid gjort fvikelser: oc : Jag har icke givit. firman Å. B. någon anledning att tala om afskrifter, hvarken af författares egen hand eller andras, De anförda ror oe äro således tillkomna för att vederlägga en fiktion af irman sjelf. Detta sött att poleinisefä år Balinerigen söriginelt och öfverraskandes. j Då firman A. B. funnit mina påståenden vara kategoriska Uoinsliit; och Aerjömtö förklärät att jag proklamerat en helt ny princip i fråga om författares rätt till sitt arbete., så vill jag efter förmåga söka ådagalägga att det just är firman A. B. som uttalat kategoriska domslut och nya rättspribtiper: ES Jag bar sagt att Bellman, i fall han ämnat sjelf atgifva alla sin; EN icke EM kunnat tilltviblja Sig Kvarken de stycken han börtgifvit eller sålt eller de, hvilka af andra upptecknats. Dervid står jag fast, ty det skulle verkligen stå ila till med eganderätten om man egde återfå hvad man ovilkorligt sålt eller bortgifvit. Firman ÅA, B. atiser emellertid såsofn alldeles afgjordt att en författare, som till en teaterdirektör sålt ett dramatiskt arbete, likväl fortfarande eger förlagsoch utgifningsrätt till detsamma. I sanning, om något begrepp om eganderätt är irrigt, SÅ är I visserligen detta, Jag har föreställt mig att hvad fan ovilkorligt sålt, det eger man icke mer. Det sålda föremålets beskaffenhet gör väl ne Ha saken? ij nlnäb: aret m våra pöeter i siva sämläde arbeten upptagit Ubalttöstycke Skriflia på jeställmiig För visså Lille fällen och möt betalning, ofta rundlig nog, utan att anmärkning deremot gjorts, så bevisar detta icke att de dertill egt rätt, utan att den bepire egaren icke tänkt a eller funnit skäligt att förhindra lylika tilltåg, fråga Varit om skaldöstycken. ällde det åter att bevaka sin rätt till något litterärt arbete af betydenhet, skulle nog rättsanspråk icke iltbblifvit 2 en Detta 1 fråga om köp. Hvad åter angår bortrad af litterära alster, så gäller väl för dessa vad som gäller. för andra föremål, hvilka såsom såfvor utom förbehåll öfvergå från en egare till en annan, nemligen att jmottagaren i en gåfva ull besittningsoch hyttjänderätt till densamma. Om en författare är hog obetänksam att forte sina handskrifter utan förbehåll, så får han tnderkastå sik riskeh af ett sådant förfarande och denna risk är att förr eller senare se sin handi tryckt dess innehafvare OO Ty ör Också len, som handskriften emöttagit, bilidräs.äf grannarenhot mn 0; tlleatkt FURSTE är an eler hans rättsinnehafvare fullkomligt oförhindrade att sälja samma handskrift och den, som sålunda. blifvit egare deraf, törde icke draga i betänkande tt offentliggöra sin tillhörighet (?). Med hvarje ovilkorlig Itterär gåfva beröfvar väl författaren itke,sig förlagstätt under sin Jifsid, men denna förlagsrätt blir icke uteslutande hans, utan jemväl dens eller deras, som äro lagiga innebafvare af författarens originalbandskrift. Om handskriften är den enda ursprungliga eller on af författaren gjord afskrift, det angår icke nnehafvaren, för såvidt ordet ofskrift icke utryckligen finnes å handskriften titsatt: En gitven eganterätd måtta väl vara lika säker söm en köpt, ty att ahläga något annat vore verkigen betänkligt. Eller skulle firman A. B: anse sig icke. ega till ex. fru Lenngrens handskrifter -om-firman fått lem till skänks och ej heller våga trycka de stycken, till hvilka motsvarande original hantisktifter kunde af någon annan företes ined bevisning att jan. köpt desätima?, Säkerligön skulle firman Å. B. ansb big värn lika got fättsinhekafrare som depne andre och båda parterna voro visserligen berätti ade att trycka hvad de egde. Visade sig vid tvist härom att författaren gifvit bort samma arbete åt en, som han sålt åt en annan, så bör väl ansvaret härför drabba författaren om han lefver, men alldeles icke nåton anhan ng Detta ir väl så inytket: vissare, kor det ju kunde Hända ilt den skänkta handakrilten förr blette trycktän len sålda, och vid sådant förhållande vore det ju för den förras utgifvare obekant att någon annan händskrift än den han innehade existerade. Om man på en auktion inropar eller på annat fullt Jagenligt gätt blir innehafvare af en handskrift, hvilken genom Inyck blifvit offentliggjord, neg hötet dön tryckte upplagan fara mindre god in handskrifteti, och på grund deraf till allmänt vagn föranstaltär en ny och bättre upplaga, Så måtte man väl dertill Farä berättigad. Firman Å. Bb. synes icke vilja godkänna något sådant med afseende på Bellmans skrifter. Utan llmänheten skall hålla till godo med Bonnierska Bellmans-upplagan så länge förläggaren behagar och detta ehuru Bellmans skrifter så mycket mindre kunna vara underkastade något förlagstvång, som de för det mesta voro ställda till viss person och af skalden bortlemnades i koncept och med all säkerhet utan förbehåll. : Firman A. B., hvars anspråk äro utan inskränkning, anser SE ega uteslutande bestämmande rätt öfver allt Bellmaniana som finnes i både enskilda och offentliga samlingar, och firman betraktar i enlighet med denna uppfattning de tid efter annan utgifna i min-förra artikel uppräknade samlingar af Bellmans skaldestycken såsom olagliga. Dessa samlingar innehålla likväl stycken, tryckta efter sådana originalhandskrifter af Bellman, hvilka aldrig tillhört hans enka. och hvilka följaktligenicke kunnat af henne säljas. Berörde samlingar utgöra äfven icke ovigtiga ad till Bellmans-litteraturen, och utan dem samt den Sondenska upplagan, hade utgifvaren af den Bonnierska upplagan fått nöja sig med det fru Bellman egt och kunnat till sin kontrahent öfverlemna samt med det som möjligen kunnat i offentliga samlingar änträffas. Om firman A. B. varit inskränkt till begagnande af sina egna tillgångar af Bellmans förlagsartiklar och handskrifter, är det antagligt att någon praktupplaga icke blifvit af. Utgifvaren af Bonnierska upplagan har således varit absolut tvungen att tillämpa den inom litteraturen icke ovanliga lånerätten för att åstadkomma denna upplaga, och det vore just intressant att se huru mycket som blefve qvar om alla lånta tillägg borttogos samt huru återstoden vore beskalad. iz Huru utgifvaren uppfyllt sitt åliggande, derom tyckes firman A. B. sakna all kännedom. Anvisning till erhållande af upplysningar i det afseendet torde således med tacksamhet emottagas. Utom de tidningsartiklar, uti hvilka under Carlenska Bellmans-upplagans utgifvande befogade anmärkningar mot densamma gjordes (t. ex. i Svenska Tidningen) utgafs redan 1856 i Lund en akademisk athandling med titel: Huru kan en tidsenlig upplaga af Bellman åstadkommas, fullt värdig såval svenska folket som dess skald? och 1862 skref rofessor Lysander öfver den då fullständigt utomna upplagan en uppsats, hvilken återfinnes i M 8, 34 och 35 af Nya Dagligt Allehanda samma år. Det blifver för vidlyftigt att här referera dessa afhandlingars innehåll. Det är nog om firman ÅA. B. bebagar skaffa sig kännedom derom. Sedan det skett torde firman finna skäligt att låta hr Carlen upphöra att sega den afgörande rösten; i fråga om en upplaga af Bellman. — En tillförlitlig per son som: granskat en del handskrifter. af Bellman och samtida afskrifter: har försäkrat mig. att. vi enom hittills utgifna upplagor af Fredmans EpistTe RA ARA: mn Rå On mitig föreställning