Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

Det skall jag, sade jag. Jag visste att det var en snaraför att få mig in i huset; jag visste att jag var förlo-. rad, om jag inträdde der; men jag brydde mig inte om det. Jag steg ur vagnen, jag klättrade uppför trappan med hjelp af ledstånven, jag hörde Nelly skälla då jag gick genom det yttre rummet, stödjande mig vid möblerna för att hålla mig uppe. Jag ryckte upp dörren och Nelly störtade emot mig. Jag tog upp henne och vände om för att oå, men jag kände att det var för sent. Då jag kom till yttre dörren, såg jag min häst ledas vid betslet in på stallgården, och Värden stod i dörröppningen, som hans figur nästan helt och hållet fyllde. Jag försökte komma förbi honom, men det lyckades ej. Min lilla hund föll ur mina armar och ut på trappan; värden slog hastigt igen dörren, och jag föll till golfvet utan sans och medvetande. Det var mörkt, mina, herrar mycket mörkt och kallt. Jag såg en liten skymt af himmelen, som tycktes mig vara försedd med en förunderlig mängd stjernor. Oaktadt kölden föreföll det mig i högsta grad angenämt att vakna upp och ligga stilla der jag låg. Jag vände litet på hufvudet, ty jag kände mig trött och styf i nacken. Någonting rörde sig då bredvid mig, något kallt berörde först min hand och en varm tunga slickade den strax derefter. Dessutom tyckte jag mig höra ett egendomligt rullande ljud ock kände att jag fördes framåt långsamt och under oupphörliga små, stötar och ruskningar. Småningom började åtskilligt af min omifning att klarare framställa sig. Jag kune se ett par hästöron som vandrade framför mig utan att stanna; jag såg också ett stycke af en minniskogestalt, ett par breda