Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

STOCKHOLM den 8 Juni. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 2 Juni. Det tyckes vara de bästa eller, rättare sagdt, de sämsta utsigter till, att det sista af de treåriga storthingen skall få en långvarighet, som blott en enda gång uppnåtts, nemligen vid det första ordinarie storthinget iren 1815—16, hvilket ju på sätt och vis var en konstituerande församling. Man får nog vara glad, om det kan sluta med utgånsen af Juni månad, det vill således säga efter att ha varit samladt i fulla 10 månader. Det är icke många dagar sedan en rad af nya kongl. propositioner inlemnades till odelsthinget, ett förfarande, för hvilket admininistrationen för öfrigt på stället fick uppbära en tillrättavisning, i det att man på presidentens förslag beslöt att icke underkasta dessa propositioner den vanliga utkottsbehandlingen, utan blott bordlade dem för att företagas i ett senare plenum. En otymplig arbetsordning, hvilken sannolikt vid nästa storthing skall bli ersatt genom ändamålsenligare föreskrifter, dem konstitutionsutskottet för närvarande enligt åläggande af storthinget håller på att utarbeta — utförliga utskottsförhandlingar öfver sådana omfångsrika ämnen som de äfven i elfte timmen inlemnade jernvägsförslagen — långdragna formalitetsdebatter, hvilka isynnerhet i lagthinget stundom kunna antaga ett alldeles orimligt omfång — en viss, hos de fleste talare framträdande och icke af någon reglementarisk föreskrift korrigerad brist på förmåga till begränsning — den slapphet, som naturligen måste infinna sig efter tre fjerdedels års ansträngd sammanvaro och som dämpar till och med de mest uthålliga representanters arbetskraft — allt förenar sig att undanskjuta : terminen för storthingets afslutande till en allt aflägsnare och aflägsnare framtid. Den enda, ehuru visserligen i och för sig icke mycket betydelsefulla goda sidan vid detta är, att våra svenska och danska gäster under studenttåget skola få tillfälle att se, ja möj ligen till och med höra en smula debatt af vårt offentliga lifs koryfeer. Jag tviflar ingalunda på, att det skall bli mycket intressantför våra unge skandinaviska vänner att njuta denna anblick; en annan sak är det, om glädjen hos storthingets medlemmar är lika stor öfver denna utställning. För öfrigt skulle jag önska, att gästerna l från Upsala, Lund och Kjöbenhavn redan nu . såsom resehandkok hade kunnat föra med sig den skildring af norska ställningar och förhållanden, som jag förmodar att man har att vänta från den nitiske utgifvaren af Nordisk tidskrift, professor Hamilton, hvilken såsom främling måste stå tillräckligt aflägsnad från de strider, som nu har ryckt med sig alla politiska intressen i detta land, för att kunna bedöma det hela från en lugn och opartisk ståndpunkt, under det att på andra sidan hans egenskap af svensk och tillika sannolikt — såsom god skandinav — liberal svensk måste för honom underlätta uppfattningen af hvad det egentligen är som nu hos oss söker arbeta sig fram, och hvad det är som häller tillbaka. Jag skyndar mig att tillägga, att jag ingen aning har om, huruvida vår svenske gäst går hafvande med författareplaner i denna riktning; men jag skulle uppriktigt önska, att så vore fallet, både för vår egen skull, emedan det alltid är lärorikt att se främlingens uppfattning af ens egna förhållanden, och för de skandinaviska brödernas, hvilka näppeligen kunna få för mycken faktisk upplysning i detta afseende. Skall jag döma efter den kunskap om svenska förhållanden och svenska personligheter, eller rättare den brist på kunskap, som man i medeltal finner hos både det äldre och det yngre slägtet här i Norge, så är det nemligen skäl att tro, att blott mycket få af dem, som om ett par veckor skola besöka oss, känna synnerligen till den rörelse, som under loppet af det sista året har gått genom Norge, och att sådana namn som Schweigaard, Sverdrup, Ueland, Jaabeek o. s. V. för största delen af dem äro långt mera främmande än namnen på de mytiska romerska konungarne eller Alexander den stores fältherrar. För någon tid sedan skulle t. ex. ett af våra provinsblad, och det till på köpet ett skandinaviskt och folkligt blad, berätta för sina läsare om professor Hamiltons besök här i Norge; och så sker detta på det sättet, att bladet förvexlar honom med grefve Henning Hamilton och berättar, att den berömde svenske statsmannen grefve Hamilton för närvarande gästar Kristiania! Ja, då man ser sådana prof på, huru det står till med kunskapen om förhållandena i det land, med hvilket vi i 55 år varit förenade både genom blodets och statsformernas band, så måste man sannerligen önska, att år efter år möten komme till stånd mellan svenskar och norrmän, studentmöten, läraremöten, konstnärsmöten, läkaremöten, naturforskaremöten, folkmöten, möten för att helt enkelt lära känna hvarandra, att vänja sig förstå hvarandras tal, möten för att öfvertyga sig om, att svenskarne icke vid hvart annat ord citera en skock millioner tunnor djeflar eller fukta sin frukost, middag och qvällsvard med svensk punsch, samt att norrmännen på sin sida icke gå färdiga att slå ut hjernan på hvar och en, som vågar fira ett beskedligt tvifvel, om Norge verkigen är det vackraste, rikaste, fruktbaraste land med de klokaste, friaste och tappraste invånare. Går det också långsamt med den ömsesidiga kunskapen, så tror jag dock, att det går framåt, och åtminstone är jag viss på, att lusten till en närmare bekantskap och derigenom vänskap finns i ständigt stigande grad. Så t. ex. mottog jag för några dagar sedan ett bref från föreståndaren för en af wu: nva fall högckalar don 3 Gindhrandsrn a AA BA IA FH AK AM er TO DD