Aftonbladet – 8 juni 1869, sida 2

gaf mig ett par stycken — men ännu i denna dag vet jag ej huru många han behöll. Jag såg mig omkring, och då jag ej såg till flera guldmynt, gjorde jag em förtviflad ansträngning för att resa mig upp och klättrade upp i vagnen. Omedvetet drog jag i tömmarne och hästen satte sig i rörelse. Det väl inkörda och lydiga djuret började genast falla in i traf, då en tanke plötsligt for igenom mitt hufvud och wäckte mig likt ett pistolskott samt kom mig att så hastigt rycka åt mig tömmarne att hästen nästan satte sig på bakbenen. Min hund, min lilla Nelly! Jag hade lemnat henane qvar. Att öfvergitva min trogna gunstling kunde aldrig falla mig in. Nej, jag måste vända om. Jag måste gå tillbaka till det ohyggliga näste, hvarifrån jag kom. Han har sett att jag bär guld på mig nu också, sade jag för mig sjelf, i det jag med största svårighet vände hästens hufvud åt motsatt sida: bönderna hafva gått ur källarsalen, och hvad som är ännu värre, jag blir ännu mera tung och yr i hufvudet än förut. Då jag för andra gången närmade mig värdshuset, tyckte jag att dess väggar voro mörkare än förut, att regnet tilltog och att både värden och stallpojken stodo på trappan, tydligen spejande efter mig. Ännu en sak såg jag eller tyckte mig se — en liter svart punkt på landsvägen, som rörde sig framåt, men om det var en hund eller er vagn, var mig omöjligt att afgöra! Jag har kommit tillbaka för att hemta min hund, sade jag. Jag vet ingenting om er hund Det är inte sannt! Jag lemnade henne : i biljardsalen. Gå och sök rätt på henne då, svarade mann-, börtläggande all förställning,