Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

åboerne å de indelta hemmanen samma förhållande till indelningshafvarne, som det, hvari de förut stått till adeln, men den förändring inträdde åfminstone, atträntetagares och räntegifvares inbördes rättigheter och skyldigheter småningom med noggrannhet bestämdes. Det hörer ej till planen af denna uppsats att följa lagstifthingens gång i detta afseende. Det är tillräckligt att nämna, att genom tillåtelse att lösa dagsverken den offentliga dagsverksskyldighetenförsvunnit. Härvid är dock att märka, att de skattefrälsebönder, i hvilkas räntor dagsverken ingå, fortfarande måste utgöra dem in natura till egaren af frälseräntan, såvida de ej genom aflösning fått befrielse; ty, ehuru k. förordningen den 21 Febr. 1789 stadgar, att om utgörande af räntor, som kommit från kronan 1 enskild mans hand, skall vara lag samma, som om skattehemman är faststäldt, anses dock att detta stadgande ej verkar retroaktivt på de förhållanden, som förut egde rum mellan adeln och de skattebönder, som förut varit under kronan. Klart är emellertid, att kronan vid räntornas öfverlåtande till enskilda ej kunnat minska den skattskyldiges rätt att komma i åtnjutande af de fördelar, som i framtiden kunde komma att vidtagas med kronans behållna räntor. För att förlika den skattskyldiges och räntetagarens anspråk borde, på enahanda sätt som i Tyskland skett, minskningar i frälseräntorna, som uppkommit genom samma eftergifter, som kronan gjort i afseende på de af henne behållna räntor, ersättas af allmänna medel: I