Aftonbladet – 4 juni 1869, sida 3

och jag har sett det förr, i fattighusets salar, eller i ett tomt skolrum, der det bedröfliga intrycket till en god del berott på ett öfvermått af kallt gråaktigt dagsljus. Det rum, dit man visat mig, var ett af dessa, som på en regnig dag synas betydligt ljusare än fria luften. Naturligtvis kunde det icke vara ljusare än det ljus som upplyste det, men det såg så ut. Det såg också större ut än hela den yttre verlden, och detta var ju omöjligt, men det föreföll mig så. Ofantligt som det var, visade sig dock genom tvenne glasdörrar på ena väggen ett annat rum, nästan lika stort. Rummet var hvarken fyrkantigt eller aflångt, men afsmalnande inåt, något som ni, mina herrar, torde hafva bemärkt alltid gör ett obehagligt intryck. Biljardbordet, som stod midt i rummet, tycktes mig, oaktadt det var af vanlig storlek, vara blott en helt obetydlig liten pjes, och småborden som stodo här och der i salen, nästan försvunno i den omgifvande rymden. Ett skåp, en käpphylla, en markörtafla och en gravyr, föreställande mordet på erkebiskopen af Paris, var det enda som bröt den oändliga långväggens enformiga yta. Taket, för sävidt man kunde döma om något så högt upp, tycktes genomskuret af en ofantlig bjelke med jernringar uti, förmodligen beräknade på sjelfmördares beqvämlighet och nedstänkta af den färg, hvarmed taket och väggarne nyligen blifvit strukna. Till och med min lilla råtthund, som jag blef tvungen att taga på armen, enär han visade en okuflig begärelse att hugga sina tänder fast i den vederstygglige värdens vador, såg sig med fasa omkring i det stora rummet, när jag släppte ned henne, och darrade och skälfde så att hon knappt kunde stå. Jaså, du tycker inte om honom, Nelly, och dina små periblanka ögon, som se upp