Aftonbladet – 2 juni 1869, sida 3

med högra handen öfver sitt tunna hår, allt; med en nedslagen min. Kittys far har inte mera än hen behöfver, fastän vi lefva temligen sparsamt här. Han är ett slags domare här i byn och det är: blott obetydligt att förtjena derpå. Han var fordom en gång i bättre omständigheter, så att Kitty kan inte giita sig med en fattig stackare emedan hon inte är van vid fattigdom. Kaptenen satt alltjemt och strök sitt tunna hår och betraktade den unge fiskaren. Jag är viss på att min far inte hade nåson vetskap om att någon blifvit förorättad för pengarnes skuld, eller att någon upprättelse borde ske, ja, så säker derom, som att solen skiner nu. Men efter denna heliga varning från min brors graf i hafvet, att detär stulna pengar,, sade unga Raybrock med möda framtvingande de olycksdigra orden, kan jag betvifla det? Kan jag väl använda dem? Um pi kan tvifla på det? derom är jag just inte så säker,, anmärkte kaptenen, nien att använda dem — nej — det tycker jag inte ni kan göra. Ni kan då förstå hvarför jag är så sorgsen, sade Alfred Raybrock. Tänk på Kitty. Tänk på hvad jag måste underrätta henne 0m Han blef utom sig igen af sorg, då han Tämnde hennes namn, och stampade sakta i golfvet med sive stora stöflar. Men han hemtade sig snart och sade i lugn och bestämd ton: Nu är det emellertid nog af det här! N talte nyss uppmuntrande ord till mig, kap ten, och ri skall inte hafva sagt dem för fe Jag skall göra någonting. Och hyat gör ag skall göra är först och främst att utlet: meningen i denna: skrifvelse för vårt god: Marre skull som jag ou allena måste uppe