Aftonbladet – 2 juni 1869, sida 3

PÅ uppmånisd fämeut sig folket något undan ock vittnöt, söm sick södertt, intygar att då icke varit något skrik 6 detta håll, byaremot från andra sidan rop hörts. Vittnet köra strax till truppen, som, innan den skilts, stått någrä mintiter stilla å gavan, Med.bajonetterna då riktade rakt uppåt. Winter hade oå fysts framkomma omkring venstra flygeln, och kommen fraia 2fskjata 4 skon med revolver emot folket deraf det tredjö skottet rik tats fot benet af en person, den vittnet alser varit Anders Krsson i Våga, i följd af likheten i( ädsel och Eroppsställning, Vittnet uppger bestämdt, att det företa åf olla vid tillfället aflossade skott afskjutits af kronofogåen. Först derefter hade truppen börjat skjuta. När hr Winter. af skjutit skotten och folket tycktes hafva för afsigt att skiögra sig började han att slå omkring sig med istolen, deruhägt Anders Jönsson i Våga stående vid majstången, af Winter tillfrågades hvad han hade der att göra, derpå denie Svåra sämst leende vändt sig om och börjat gå bort, mefi kommen högst est par steg blifvit af hr Winter slageå i bufvudet så att hen föll omkull och syntes vara ifös. Huru Anders Jönsssn sedan kommit från platsen känner icke vittnet, Som i öfrigt såg hr Winter slå flere personer, deraf minst 4 eller 5 fölla omkull. Vittnet såg bland dem Jan Jansson Kåssjö: denne hade då framgått till hr Winter och yttrat ungefär: Hvarföre skulle jag få detta af kronofogden ? då Hr Winter gifvit honom ytterligare två slag. Siln hade 4följt kronofogden och anhållit att få skingra folket i godo. Innan aterna börjat skjuta hade vittnet hört ropas: Skjut, 2ren vet ej från hvilken ropet kommit; pmellertid förklarar vittnet, på fråga, att ropet hörts från det håll, der ir Winter då befann sig stående på ett afstånd af omkring 19 alnar från uppen. Straxt efter nämnda rop började skjutningen. Vittnet, som såg kronofogden gå i riktning åt Igglunds gårs, Atföljd af Siltn, fortfaranle, som det tycktes, bedjande och öfvertalande honom till någonting, hade nu gätt upp till högsaktsgården och derstädes straxt efteråt sett Silön nföras I häktet. Vittuet, som under uppträdet haft sin uppimärkssmhet hufvudsakligen fästad på onofogden, kunde icke upplysa någonting om riktningen ar de från truppen lossade skotten, annat än att ett deraf gått i sådan riktning att vittnet befarat att det kunde hafva träffat Siln,likasom vittnet ej heller hade sett hvad Tengzelius tagit sig eller eljest något våld från truppens Andere Nilsacn 2? Föränge Vittnet hade sett soldater med fällda bajonetter mot srrestfönstret; hade sedan inkommit å gården, då soldaterna hålit på att ladda, och sett en folkhop nedanföre hurrande och skrattande; hade icke hört varninar eller upprorslagen. När truppen gick ned ade vittnet gått bort och senare under korum de kan hört burrarop. anitlanden Taglund hade om aftonen, som an tror på andra mötesdagen, i sin bod fått beök af Olof Olsson, Hans Ersson och Mårten Mårtensson, som då begärt och blifvit bjudna på hvar citt glas punsch. Vittnet, som af länsmanen Kiöhling nyss hört att Olof Olsson skulle ha yttrat något om fönsterinslagning, hade då frågat Olof Olsson derom, men denne demnat till svar: Jag vet bättre än så Några gömda vapen hade vittnet ej hört talas om, likasom ej heller om når sot het att sveda ut kronofogdenr. Gästgivären OM Porsson i Berga, på kanslersombudets begäran hörd rörande upproret, berättt ban kommit norrifrån och då hört buller kaffeutskänkningsrummet. Folk hade utkommit derifrån samt soldater med dels Sven Olsson och Is med pigan, hvilka de afförde till arresten. ttnet, som hade sin häst stående på andra sidan torget å Jan Ersgården, hade i afsigt att komma till denne gått en omväg dit bakom högvaktsgården och då under vägen sett huru folket drog sig ned från denna gård mot gatan, och deryvid hörde vittnet ännu icke något oväsen eller hurrarop. Efter att derstädes hafva sett om sin häst bade vittnet återvändt, men då efter gatan och mött åtilligt folk, män och qvinnor, springande, hvarvittnet dragit sig undan emellan ett par d och derifrån sett Tengzelius, utdelande ig, skynda efter det undanspringande folaf hvilka vittnet igenkände Hans Hansson (åssjö, som erhöll 2 å 3 hugg af Tengzelius. Sedan Tengzelii trupp passerat, hade vittnet gått ram emot torget och sett kronofogden derstädes afskjuta minst ett skott; strax derefter, men 8eJan jemväl soldaterna skjutit, hade Anders Ersson klagande yttrat: Nu fick jag benet afskjutet. Vittnet hade nu råkat guldsmeden Nordin från Hudiksvall, som bedt honom gå till kronofogden och afstyra våldet. Vittnet hade då svarat det tror jag tjenar till intet, men likväl, då Silen syntes samtala med krouofogden, gått dit. När vittnet träffade Winter strax vid Majstången hade han sett Winter taga någonting ifrån en Erik Jonsson. Vittnet, som härvid hade sett 2:ne personer slagna och kullfallna, af hvilka han igenkande den ene vara Per Andersson i Säljestad, såg hv Winter strax efteråt slå Jan Jansson i Kässjö så att denne föll, men strax åter reste sig och med handen på bufvudet, från hvilket blodet rann, närmade sig till Winter och frågade Hvarföre skall ni slå mig, då jag ingenting gjort,, hvarpå hr Winter under yttrande: Packa dig din våg tilldelade honom ytterligere 2:ne slag, alla åt hufvudet, då Jan Jansson sanslös föll iarmarne på Siln. Kronofogden drog gig derefter norrut ätföljd af Siln, som bad att få i godo skingra folket. Derefter gick vittnet tillbaka till sin häst och har vidare ingenting iskttagit. Ingrid Persdotter hade sett folk stå samladt nere vid högvaktsgården och då hört kronofogden nedgående yttra: Här skall bli annat af, hade derefter hört hurrarop äfvensom att Tengzelius tillsagt folket att gå sin väg. Slutligen må anmärkas att hr Winter hade till tinget uttagit stämning äfven å Silen för deltagande i uppror, men vid påropande af detta mål återkallade han detsamma. Siln, som förmälde att ban, Jångt ifrån att på något sätt deltaga i något upplopp. tvärtom med ogillande af allt dylikt sökt att till kronofögdens eget och folkets bästa genom böner och öivertalande hejda hr Win ter i hans våldsamma framfart, fann sistnämnde stämning i högsta grad ohemul och yrkade fördenskull. ansvar å hr Winter, men då demne förklarat att stämningen tillkommit af missförstånd lät Siln sin rekonventionstalan i denna del falla. Ransakningen afslutades klockan vid pass 7 och blef på yrkande af hrr Christiersson och Staaff om anstånd för målsegandenas vittnen och af hr Winter i och för vidare bevisnings förebringande, uppskjyten til den 2 Juni. En stor mängd åhörare tillstädesvar begge dagarne vid tinget, iakttagande ett lugnt och värdigt beteende utan alla oordnivgar, och utvisade sinnesstämningen i allmänhet att folket med belåtenhet och tillförsigt såg sin sak lagd i lagens händer och omisskänneligt var att ortens befolkping såsom sin egen sak betraktade beifrandet af de begångna våldsamheterna. Under ransakningen, som med lugn och allvar fördes af domhafvanden ådagalades ock ett allvarligt intresse för sanningens uppdagande af kanslersombudet genom framställande af vigtiga faktiska frågor till vittnen ooh parter, hvarjemte målsegandenas biträde hr Staaff, som syntes hafva förvärfvat en noggrann kännedom om tilldragelserna, också genom upplysningar och framställda frågor bidrog till vinnande af ransakningens syftemål. S