Aftonbladet – 2 juni 1869, sida 3

vacker? frågade kaptenen. Om så är, så gå och smörj upp honom. Den unge mannen skrattade trots sin sorg och sade: Det är inte det, det är inte det. Nå väl då, hvad är det? sade kaptenen i lugnande ton. Den unge mannen sökte också lugna sig och orstalade sorgset för kaptenen hur det var: Vi skulle gifta oss om måndag inästa vecka. : Skulle gifta er!, afbröt kaptenen. Och ni skall väl det? He? Unge Raybrock skakade på hufvudet och pekade på orden i det skrifna papperet, vår stackars fars fem hundra pund. Nå än sen, sade kaptenen, femi hundra pund? hvad mer? Denna penningsummax, fortfor Raybrock ifrigt under det kaptenen uppmärksamt betraktade honom, var allt hvad min aflidne far egde. Då han dog hade han inga andra skulder än vi kunde betala, men han hade ej kunnat spara ihop mer än fem hundra pund. Fem hundra pund, ja? upprepade kaptenen. Medan han lefde hade han för flera är sedan lagt af just de pengarne för, min mors räkning — för att kon skulle ha dem efter hans död, kan jag förstå Nå, ja? Han hade en gång hållit på att förlora dem — han skref då angående pengarne — och beslöt att ej väga dem igen. Han var ingen affäreman, sade kaptenen. det skulle inte passat för honom fåt vara i mitt hemland. Na? Min mor har icke rört dessa pengar för än nu, och nu skulle de just användas i nästa vecka för att köpa mig del i fisket kär och till bosättning för Ean Kitty. Kaptenens ansigte mörkrgör och Han strök