Aftonbladet – 2 juni 1869, sida 3

1 underdanignaet traämSvalla, 101 lt Uutl ICHG Kol tillstyrka nådigt bifall till något af ifrågavarande förslag, torde jag icke behöfva ingå i närmare granskning af en och annan dithörande, relativt underordnad detaljpunkt. di ISTER ERT Våldsamheterna i Skärstra. Ransakningen den 8 Maj vid Jexfsö häradsrätt. (Från Aftonbladets referent.) Skrifvaren Idströih, vid tillfället vikarierande länsman, intygade ait vittnot håäpra dögat innan mötet fått åt kronotogden af en person vid nätin Jan Persson i Ljusdal låna en sexpipig revolver, som af denne i vittnets närvaro laddats med 4, högst 5 hagel of R2 8 eller 9 i hvarje pipa — pipornas kaliber var för liten för Etia.; Revol vern hade sedermera legat framme i ett rum hos kronofogden, der vittnet vistades hela dagarne orb, såsom vittnet fördenskull förmodar, icke blifvit omladdad. Den hade åf ktonofdkden medtapgits till mötet. Vittnet hade hört någon person under mötet yttra erden: ;Bara vi gjort oss af med den der djefvuln., hvilket yttraiae vittnet, som ej Dp mare kunde uppgifva när och af hvem detsam skulle hafva blifvit földt, förmodade hefra afseende på kronofogden. Handlarden Clecs Estberg intygade hufvudsakligen detsamma som föregående vittne Häradsdomaren Anders Andersson i förande i kommunalstämman, första dagarne icke hört något oväsende. På3:dje eftermiddagen hade vittnet sett pigan Carin Persdotter afföras til häktet, dervid en hop af omkring 50 personer följt efter utan skrik och, som det tyckts, af nyfikenhet och emedan de funno upptrådet löjligt. Vittnet hade då icke åtföljt, utan: gått norrut, der vittnet stannat vid en bod tilldess han hört lärmslagning och sett en mängd personer strömma fram åt torget till, så att, då vittnet skyndat norrifrån till torget, det varit svårt att derstädes framkomma. — Nu hade skrik och tirrarop, dock icke ihållande, försports. Framkommen på högvaktsgården hade vittnet fått höra att militär skulle användas och sett kronofogden uppläsa upprorslagen samt efter samråd med Silen begärt af kronofogden anstånd för att fredligt skingra folket, derpå denbe endast svarat: Nu är det för sent, Anders. Icke destomindre hade vittnet Siln och, såsom vittnet tror, äfven kronolänsman Malmqvist nedgått och tillsagt folket att aflägsna sig, hvilken tiljsägelse de också synts vilat och så fort trängseln medgaf efterkömma, ehuru när några gingo andra kunde tillkomma ter omkring 5—10 minuter hade vittnet, som fortfarande vär sysselsatt med att skingra folket, hört först ett skott, samt af sådan anledning vändt sig om och sett truppen, hvars nedryckande vittnet ej iakttagit, dåmera stå på vägen. Vittnet hade då ytterligare hört två skott, af hvilka ett afskjutits i luften och ett ned i snön, och dessa sensre skott hade kommit från tr n. Vittnet hade då med några personer dragit sig från platsen till sin bostad i Pehr Larsgården, och sålunda icke sett kronofogden skjuta-eller slå men deremot sett en sabel tryckt mot ryggen af en person, ehuru vittnet ej vet af hvem eiler emot hvem sabeln hållits. Från fönstret till sitt rum i Pehr Larggården såg vittnet kronofogden med två soldater inkomma på gården, der då endast å personer befunno sig, samt gå emot 2 å3jemtivpingar, dervid soldaterna tilldelade först den ena två koifstötar, hvaraf en i hufvudet så att han föll, och derpå den andra åtminstone en stöt. Derefter hade de gått till Per Andersson i Myra, som stått på annat ställe å gården i samsvråk med en person, dervid Per Andersson, såvidt vittnet sett, erhållit en kolfstöt så hap raglat, och ännu en, så att han fallit. Huruvida Per Andersson sedan erhållit några slag vet ej vittnet, enär han, då han sett Per Andersson falla, till innevarande yttrat: Nej, nu går det för långt,, och genast nedgått å gården, der han gemensamt med längman Malmqvist bjelpt Per Andersson, som befunnits sanslös och blödande, in uti ett rum i byggnaden, der hån vaknat till sans. Vittnet hade då påträffat jemtlänningen Henrik Henriksson, som då haft örat alldeles krossadt. Vittnet, som sedan länge porsonligen känner såväl denne som permitterade Per Andersson, intygar att begge äro i allo aktningsvärda, allvarliga och stillsamma män, som vid tillfället icke föröfvat något ofog. De slagne jemtlänningarne hade, då de öfverföllos, varit sysselsatte med inpackning af sina varor. Kronofogden hade varit närvarande å gården då välden skeåde, men ej då vittnet dit nedkom. Kronofogden berättades då hafva tillika med soldaterna under tiden ingått någonstädes i byggnaden — vittuet förklarade på fråga af domaren, tt då våldet begicks några folksamlingar icke synts å gården eller gatan — på fråga af hr Wiater, att vittnet aliärig bört omtalas att några gevär eller andra vapen skulle funnits gömda någonstädes i Skärstrads by samt på fråga af hr Staaff, att Silen under samtalet med kronofogden icke visat någon hättighet eller ondska utan tvärtom ängslan och vänlighet. ja Kronolänsman Malmqvist berättade, att kronofogden första eftermiddagen kl. omkring 5 låtit en piket utrycka för att skingra en hop af 7—8 personer, hvilka vittnet dock, på fråga, förklarade icke hafva fört något oljud. Tillsammans med hr Winter hade vittnet på 3:dje eftermiddagen kommit till det rum, der Carin Persdotters kaffeutskänkning egt rum och der funnit mycket folk samladt under sorl och stim, men icke oväsende. Hr Winter hade utmotat folket, dervid en person spjernat emot med händerna mot dörrposten. (Vittnets berättelse angående Karin Pehrsdotters beteende finnes ofvan intagen.) Vittnet hade från fähuset följt kronofogden fram. emot högvakten och der funnit fullt med folk å gatan och nedanom grinden samt något på gården. Ett och annat skrik hade förnummits och kronofogden bade varnat de församlade, men oväsendet tilltagit. Nu slogs larm och folkhopen blef derefter allt talrikare, hvaremot skriket något aftog, men börjades på nytt, så att, när, sedan laddning skett, upprorslagen upplästes, densamma ej kunde höras. Siln, Anders Andersson och vittnet gingo ned till folket för att skingra detsamma, då åtskilliga afiägsnade sig, men andra under yttrande att det ej kunde vara så farligt, då de ingenting gjort, stodo qvar. Efter omkring fem minuter nedkom truppen, då vittnet drog sig närmare upp emot högvakten. Några få, kanske fem, minuter härefter hördes skjutning likasom i två salvor tätt efter hvarandra, och ungefär samtidigt med första skotten såg vittnet kronofogden skjutande rundt omkring sig, men, som det ville synas, utan bestämdt sigte, nere på torget, der åtskilliga personer i smärre grupper då befunno sig. Detta likasom att löjtnant Schönning och hans trupp med falld bajonett sakta drog sig norrut, hade vittnet iakttagit stående uppe å gården, Efter någon stund kom vittnet till Per Larsgården och påträffade der Per Andersson i Myra, hvilken vittnet känner såsom en mycket stillsam man, ligande å gården fullkomligt ganslös. Under det sake BN ASSA LT ANTA AASE eh HS HEDER i vacker? frågade kaptenen. Om så är, så gå och smörj upp honom. Dean nnce mannen skrattade trots sin sor