Aftonbladet – 31 maj 1869, sida 3

med han var så förtrolig. Han hade sett mycket i verlden, många olika ställen och hade förvarat alltsammans i ett skarpt förstånd och ett märkvärdigt minne. Han var född amerikanare, kapten Jorgan, men han var en verldsmedborgare, förenande i sig de flesta bästa egenskaper, inhemska i verldens bästa länder. Att kapten Jorgan, i sin blå, långskörtade rock och blå byxor, skulle kunna sitta någonstädes utan att samtala med någon, var en ren omöjlighet, och derför började han också språka med sjömännen, frågade dem med kännaremin och ton om fisket, om ebb och flod, och om bränningarne derborta, samt om hvad man skulle taga ögonmärke på för att styra rätt på den lilla hamnen, och flera dylika djupsinniga saker. Ibland dem som utbytte tankar med kaptenen och företrädesvis föll i hans tycke, var en ung fiskare ungefär af ett par och tjugu års ålder, hvilken i sin grofva drägt, med det solbrända ansigtet, mörka lockiga håret och de klara milda ögonen, som blickade fram under sydvesten, samt sitt enkla, frimodiga och dock ej framfusiga sätt, kaptenen fann ovanligt intagande. Jag ville våga tusen dollars på att hans far var en hederlig karl! sade kaptenen föl sig sjelf. Nå, tänker du gifta dig snart? frågade han efter en stunds samspråk med denna sir nya bekantskap. Inte ännu. Men längre fram ? Jag hoppas det. : Kaptenen, hvars skarpa blick följde der I möjligaste minsta rörelse af. de mörka ögonen och af sydvesten, slog sig på båda knäna och sade för sig sjelf: X sAldrig i mitt lif Hhr jag sett något så 4