Aftonbladet – 31 maj 1869, sida 3

sidoväggar genljödo af musiken från sorlande vatten, som rann klart och gnistrande, och trappstegen gåfvo eko af hästarnes och åsnornas hofslag, af sjömännens muntra rop och sånger, af deras hustrurs och många barns gälla röster. I hamnen hördes musiken af sjöns brusande, af knarrande gångspel och vindens spel i segel och tåg. De stora ojemna, af sjön hvithade stenar, af hvilka hamnbron var lagd, samt de hvita stenarne på stranden, lyste bruna af de deröfver till torkning uthängda näten. De rödbruna bergen, som beklädt sina kantiga former ända upp till yttersta spetsen med en rikt grönskande skog, speglade sig i det bla vattnet, ännu mera blått under den klara, molnfria Novemberhimlen i North Devonshire. Sjelfva byn, inbäddad i det gulnade löfverket, såg nästan ut som ett fågelbo, med en svår och mödosam uppgång, hvilket det också i sjelfva verket var dit upp. Och ville man tala om fåglar, så fattades icke heller sådana, ty kajan hade mycket att bestyra på de högsta klippspetsarne, måsen med sina smällande vingslag fiskade i sjön, och den lilla glada lärkfalken hoppade emellan de stora stenblocken och jernringarne på vågbrytaren. Och sålunda hände sig att kapten Jorgan, som satt och balanserade på brostaketet, slog sig med flata handen på knäet, liksom somliga karlar göra då de äro tillfredsställda — och hvilket han alltid gjorde då han (kände sig belåten — och utropade: Det är det egendomligaste och vackraste ställe jag någonsin i mitt lif har sett! Kapten Jorgan hade icke varit ibyn, utan hade kommit ner till hamnen på7en slingrande sidoväg för att kunna taga en förberedande öfverblick öfver det hela, från en ståndpunkt ijemnhöjd med det element; hvar