Aftonbladet – 31 maj 1869, sida 3

MUSIK. De många beundrarne af Olof Strandbergs oförgätliga stämma, hvilka sistlidne lördags afton fyllt k. operans salong för att sista gängen från scenen lyssna till bans toner, skulle säkerligen hafva känt en med vemod blandad tillfredsställelse äfven med det: ringaste, som blott erinrat om halten och skaplynnet hos de konstnjutningar han skänkt dem i framfarna dagar. Så mycket större blef nu sångarens triumf, då den sköna rösten, styrkt genom långvarig hvila, gjorde sig gömda med en kraft och klang som ej kunde annat än öfverraska, och som alltigenom fullt tillräcklig uppbar Josefs herrliga sångroll. Det var icke en gengångare man förnam, utan en lifslefvande uppenbarelse, som blott genom ett visst öfvermått af ljus keo3 den alltid ljusa timbren, ett slags, ehuru ingalunda sjuklig, röstens blekhet, påminde om årens makt, och hvars hela skick tycktes innebära snarare en återhelsning än ett farväl. Måste vi dock gifva den frejdade sångarens uppträdande den sistnämnda tydningen, så är det oss emellertid äfven i sådant fall en glädje att kunna lyckönska honom till ävnu en seger, ett afsked af hög och rik stämning å ömse, sidor, en aftonstund både såsom erinring och såsom belöning värdig hans långa ljusa arbetsdag. Nu såsom alkid i detta parti, hvars karakter så förträffligt lämpar sig för hans musikaliska gåfvor, var det af den melodisköna Bs är LEENA EE AR ER lat Bete Fa BÄNK en