Aftonbladet – 31 maj 1869, sida 2

Berättelserna om valen i Franrike bekräfta telegrafunderrättelsen, att det orleanistiska och det moderat republikanska partiet ha rönt stor motgång och i allmänhet blifvit undanträngda af de radikale. Thiers har blifvit slagen ur brädet i Lille, Marseille och Poitiers samt sannolikt i alla de provinskretsar, i hvilka han anmält sig såsom kandidat, medan telegrafen säkerligen eljest skulle ha inberättat hans val. Icke få at det orleanistiska partiets notabiliteter ha delat hans öde. Jules Favre tyckes icke heller ha haft lycka med sig i departementena; i Lyon besegrådes han af — Raspail! Valet var der definitivt; förutom Raspail valde Lyon Gambetta. Marie har haft samma otur som sina kamrater i den provisoriska regeringen, Carvot och Garnier-Pagös. Piccioni har vunit en stör seger, i det att han besegrat sin medtäflare med 16,515 röster mot 7724. I anledniog af valens utgång innehåller den officiösa La France följande betecknande artikel: Den systematiska oppositionens män, sådane som Jules Favre, Carnot och Garnier-Pagös ha blifvit skjutna å sido för den aktiva oppositionens män; de systematiske och teoretiske revolutionäre ha lemnat plats för de aktive revolutionäre, som i sin förbittring skola våga allt. Jakobinerne äro nu blott moderata, och girondisterna äro förrädare. Vi vilja icke försöka dölja, huru allvarsam denna ställning är. Den revolutionära demokratien reser sig åter och hotar på en gång kejsardömet, samhället och friheten. Det karakteristiska vid detta val visar emellertid just hvad som är att göra. Mot det revolutionära partiets stormlöpving skola vi sätta en regering, som iakttager ett alldeles nytt förfarande och söker sitt stöd på helt annat håll, än de fordna regeringarne gjorde. När attentater eller uppror föreföllo under restaurationen och julimornarkien, sökte man undgå. revolutionen genom att hufvudstupa kasta sig in i reaktionen. Följden häraf blef, att revolutionen bemäktigade sig hela den terräng, som makten öfvergaf, och blef den starkaste, emedan hon hade friheten till bundsförvandt; låtom oss draga f del af denna erfarenhet. — Revolutionen träder fram för oss med sina dumdristiga lidelser. Det gäller nu att icke vika tillbaka, att icke få utseende af att vara rädda för henne och att icke öfvergifva våra förhoppningar för hennes skull. Vi böra tvärtom djerft gå framåt, fråntaga henne: frihetens fana, som hon utan någon rättighet bemäktigat sig, och tvinga henne att visa sig i sin itta skepnad. Alla skola då se, att hon sätter våld i stället för rättvisa, att ho: hyllar den råa styrkan och blott åberopar rö ten för att draga den ped i anarki. I detta ögonbiick står revolutionen såsom segerherr. i Paris. Hvad hoppas hon Det kar säkerligen icke vara på ett uppror hon byg ger sina beräkningar. Ett uppror skulle icke