Aftonbladet – 28 maj 1869, sida 3

MN Tr OT, AA AR AR timme innan han blef skjuten befunnit sig i fo. hopen På torget utanför högvakten; förnekar att hatva fört oljud eller betett sig oskickligt; han hade endast samtalat med de närstående och påstår i öfrigt att han ej bört några varningar. Någon bevisning härom åberopades ej. N Per Andersson å Sörsäljesta för deltagande i upploppet tredje dagen. Härtill pekar svaranden. Han hade endast stått stilla vid landsvägen och icke ens hurrat. Vidare för det han första dagen icke hörsammat Winters tillsägelse ätt aflägsna sig, hvilken befallning deremot de andra, med hvilka Per Andersson varit tillsammans, hade åtlydt; samt för det han dervid varit fall. Per Andersson hade icke ansett sig behöfva lyda tillsägelsen, men skulle emellertid hafva giort det, derest han ej qvarbållits för tillfredsställande af ett naturbehof. Han ansåg sig icke hafva varit full och hade visserligen utan motstånd underkastat sig, men dock opponerat sig emot den häktningsåtgärd, som Winter då lät vidtaga. Hr Winter uppgaf med anledning härutaf, att Per Andersson sjelf inför fjerdingsmannen Joh. Pettersson m. fl. erkänt, att han vid sistnämnda tillfälle varit full och otidig mot hr Winter samt skyllt på dåligt lynne, hvartill Per Andersson genmäler, att han väl härom samtalat med nämnde Pettersson, men att han icke hade gjort några sådana erkännanden; hr Winters påståenden om samtalet med Joh. Pettersson vitsordades dock af hr Winters vittnen t. f. länsmannen Granbom och fjerdingsmannen J. Pettersson, hvilken sistnämnde tillika intygade, att Per Andersson kort före upprorslagens uppläsande, men efter det kronofogden befallt skingring, hurrat och kastat mössan. Jon Jonsson i Kässjö för deltagande i upploppet. Han förklarade det han väl stått i hopen efter att hafva åtföljt vid pigans häktning, och att, då han funnit uppträdet lustigt; han väl hade deltagit ett par och högst några få gånger i hurraropen; skrattet hade varit allmänt och en pojke från Delsbo hade tagit mössan af Jon Jonsson och viftat med densamma. Till stöd för angifvelsen åberopade vittnet Pettersson intygade att ibland den nedanför gränden stående folkmassan, som oaktadt tillsägelse, att skingra sig, likväl qvarstått skrattande, hojtande och, som det tyckts, finnande uppträdet löjligt, hade Jon Jonsson också befunnit sig och dervid hurrat och krupit på marken,. Olof Olsson i Efsåter hade väl sett Jon Jonsson stå med folket nedanför grinden, men hvarken sett eller hört honom bedrifva något ofog. Karin Pehrsdotter för kaffeoch bränvinsutskänkning. Härom förmälde hr Winter att han flera gånger förbjudit henne kaffeutskänkningen, men likväl vid besöket tredje dagen om eftermiddagen funnit fähuset fullt med menniskor sysselsatta med kaffedrickning och hade karlarne deruti islagit bränvin. På Winters uppmaning att upphöra med kaffeförsäljningen, hade Karin Pehrsdotter endast . svarat med flatskratt. Hr Winter åberopar i öf-. rigt om detta uppträde sin förut afgifna, här of-. van intagna berättelse. j Karin Pelirsdotter svarade härå, att hon visser-; ligen sålt kaffe såsom förut varit öfligt och ansåg ; sig dervid ej hafva gjort något ondt, dock hade : hon upphört med all försäljning, så snart hon ; derom blifvit tillsagd och derefter endast bjudit ( några af sina bekanta, hvarjemte åtskilliga fått löfte att i medbafda pannor på platsen åt sig koka . kaffe. Till att hafva utskänkt bränvin nekade hon alldeles. I afseende å uppträdet med kronofogden sökte hon göra troligt att det varit af våda som 1 4 j f J innehållet i drickeskannan blifvit utspildt, dervid också något kunde ha kommit på kronofogden. Löjtnant Schöning, häröfver upplysningsvis hörd, förmälde att det varit mycket folk i fähuset, hvilket dock utan vapenmakt kunnat aflägsnas. Han hade sett Karin Pebrsdotter halka och spilla ut något ur drickskannan, men derefter medf, uppsåt kasta det återstående i tvenne omgångar ; på do onofogden, som då tillsagt om hennes häk-; tande. Länsman Malmqvist: Karin Pehrsdotter hade i; svarat kronofogden trotsigt och brukat skällsordet ; rackare.. Hon hade med uppsåt kastat något fly-, tande ämne tvenne gånger mot kronofogden, som : då yttrat: Gör du så, skall du i finkan, samt ; 1 1 1 1 E beordrat hr Schöning att arrestera henne. Hon hade vägrat att följa och att taga-på sig mera kläder, samt stretat emot och frågat hvärför hon skulle häktas. Hr Winter hado tillsagt att hon skulle sättas i särskildt rum, hvilket dock ej lärer funnits att tillgå. I afseende å ansvarspåståendet mot Karin Pehrsz dotter för oloflig bränvinsutskänkning hördes bön: derna Per Jansson och Jar Mörtensson, som derom hade sig ingenting bekant, likasom ej heller Per Andersson i Nor, hvilken endast af en annan person, Per Danielsson i Nor, fått bränvin ur en af denne medhafd flaska, islaget i en kopp kaffe, som förtärdes hos Karin Pehrsdotter. Björs Jonas Jonsson för hotelser fällda den första dagen samt för fyllegi ach otidigheter den andra dagen. I afseende å förstnämnda angifvelse åberopade hr Winter hvad han i sin första förklaring här ofvan anfört. I afseende å de senare att han, kommande från kaffeförsäliningen, påträtfat Björs Jonas Jonsson, som varitrusig och högljudd oc ätvärving af Winter svarat i hörjan med: foglighet, men sedermera med otidigheter. Den tilltalade genmälte att han stått i dörren till fähuset, af anledning att kronofogden varit derinne och emedan han velat se hvad som kunde vara å färde, han bade dervid yttrat: Jag skall väl. in och se på fogden jag också Hr Winter) hade då kommit rusande emat hopgm, rytande: Hvem är gu Hjörs Jöonag Jonsson hade uppgivit sitt namn och ett samtal uppstått knder uvt de gått ut på gatan; och anger han sig dorvid icke hafya j bågar wan förgått sir Pmellertid ee reale v. Kjöhling tillkommit ade hr Winter !åut häkta Björs Härom hårdes: : ) Jonas Jonsson. Länsmannen. von Kjöhling, som hade hört Björs Jonas Jonsson säga, att kronofogden skulle han nog hjelpa eler något dylikt vittnande om ovilja, samt i öfrigt häntyda på något föregånget uppträde, hvarvid antingen kronofogden slagit eller ock ämnat slå Björs Jonas — hvilketdera hade vittnet ej uppfattat. Detta hade gifvit vittnet anledning att när han, såvidt han mindes, påföljande dag sett Biörs Jonas I on folksamling vänligt samtala med kronofogden, till den förre säga: Du tycks mig ha två tungor i mund, du, i går yttrade du dig på helt avnat sätt.. Björs Jonas hade då blifvit bäftig, men vittnet kunde ej uppgifva med hvilka yttranden denna häftighet ådagalagts. Länsmannen Malmqvist att han andra dagen hört kronofogden och Björs Jonas samtala, då den senare sagt att hr Winter ej borde vara krono:ogde och att de skulia klaga af honom i Ljusdal. Vittnet kan ej säga att Björs Jonas varit öfverla-! stad, men hade det synts som han förtärt spirituosa, och då han kunde yttra sig så sturskt, anser .vittnet att han ej var nykter. Jon Andersson i Sunås för fylleri och våld. Hr Winter uppger härom att då han på onsdags förmiddagen skulle taga i förvar Jou Audersaous rusige broder bade Jona A. kommit och frågat om anledning till bäktningen, visat sig ytterst häftig samt gjort försök dels att befria brodren och dels att gripa hr Winter i kragen, hvarifrån han dock blifvit hindrad. Han hade velat följa med till häktet, men Winter hade dervid sagt: Jag intei skäl att häkta dig.. Emellertid hade W ter, senare inkommen i häktet, funvit Jon Avd son vara der och bete gig ytterst hättigt. Alvisad af hr Winter bade ban likval aflägsvat sig derifrån, Jon Andersson förklarade att sedan han hört af systern, det brodren höll på att bli häktad, hade han blifvit ängslig och skyndat till samt erbjudit sig att hemforsla brodren, såvida denne bletye;. lössläppt, ! Hr Winter hade derpå svarat: Då kan du få gå med sjelf, du, hvarefter ban s framför sol! aterna. Han erkänner att han innejihäktet kom-! Rn mn Ir — rr