Aftonbladet – 28 maj 1869, sida 3

mit i uppretad sinnesstämning, men förnekar all häftighet, än mer allt försök till våld vid förstomnämnda sammanträffande med kronofogden; han hade då endast varit ängslig för brodren. — Hr Winter åberopade såsom vittnen skrifvaren Idströmn och handlanden Estbero, hvilka intygade: Idström, att Jon Andersson den 17, när kronofogden höll på att häkta hans broder, kommit framspringande och under utrop: det är min bror! fattat kronofogden i armen, såsom vittnet ansåg dels af ängslan och dels i afsigt att befria denne; men vittnet hade icke sett kronofogden blifva fattad i kragen och kan ej säga, att han sett Jon Andersson rycka brodern lös. Vittnet kunde ej heller säga att den sistnämnde var rusig, men trodde ej att han var fullt nykter. Estberg hade sett Jon Andersson vara framme och utsträcka sin hand efter kronofogden, men såg honom icke nå denne, hvilket vittnet ock sökt afvärja. Sven Olsson i Lillhaga för fylleri, oljud samt för det han intagen i häktet sönderslagit fönster derstädes. Hr Winter uppger, att då han påträffat Sven Olsson i stugan i Pehr Larsgården, hade denne sett rusig ut och fört oljud, äfvensom Winter förut hört berättas att han olofligen handlat med bränvin. Deremot hade hr Winter icke förmärkt att Sven Olsson, såsom denne i sitt mål mot hr Winter uppgifvit, varit sysselsatt med något köp af skärp eller annat. Hr Winter hade ansett sig böra inmana Sven Olsson i häkte. Sven Olsson förklarar att han hvarken varit högljudd eller sålt bränvin och icke heller varit rusig när ham häktades, samt sade sig ej heller sedermera hafva sönderslagit fönstret i häktet. När och huru detta skett påstod ban sig icke känna till, men förmäler att andre personer vid hans inkommande i häktet befunnits derstädes intagna, hvilka rasat med hvarandra. Om fönstret derunder utslagits vet han dock ej. Länsmannen Malmqvist, af br Winter såsom vittne åberopad, kände ingenting rörande Sven Olsson. Gästgifvaren Olof Persson såg när Sven Olsson häktades, men kunde ej se att han var full. Korporalen Wallbera hade biträdt vid Sven Olssons häktning på tillsägelse af kronofogden; ansåg ej att Sven var öfverlastad, men tror ej att han var ren. Sedan han häktats hade fönster i arresten hörts klinga, hvadan vittnet ingått och funnit tvenne rutor utslagna samt Svnn Olsson stående framför fönstret. På tillfrågan hade denne nekat att hafva sönderslagit fönstret. Soldaten Färlin hade deltagit i Sven Olssons häktning och anser honom hafva varit nykter. Soldaten Strömberg, som på af hr Staaff framställd jäfsanmärkning med anledning deraf att Strömberg varit en af de soldater, som åtföljt kronofogden i Per Larsgården, då våld af soldaterna derstädes begingos, hördes endast upplysningsvis. Hade träffat Sven Olsson i arrestrummet, men ej funnit honom rusig; i öfrigt lika med vittnet Wallberg, med tillägg att af i arresten innevarande endast Sven Olsson varit på benen, då Strömberg med anledning af rutornas klingande dit inkommit. Härefter påropades de vittnen, som af kronodag inkallats, hvaremot hr Winters samtlige motparter, målseganderna, förklarade sig icke hafva till denna dag inkallat några vittnen, men anhöllo nödig bevisning. rit af kronofogden Winter till tjenstgöriog inkallad, berättar att vittnet på eftermiddagen tredje dagen hade sett tvenne soldater komma med Karin Pehrsdotter från det fähus der kaffe-utskänkningen egt rum, förande henne fram emot högvakten; åtskilligt folk hade medföljt under skratt och skoj. Vittnet hade ock någon stund efteråt närmat sig högvakten och dervid sett tvenne soldater stå med fällda gevär vända emot fängelsefönstret samt en större folkmassa vara samlad på gatan dernedanför, backen upp till högvaktsgåren, äfvensom inne på sjelfva denna gård. Då hade ännu intet märkbart buller försports, men när folket nedmotades från gården nedåt gatan hade skrik och hurrarop börjat höras och sedermera allt mer och mer tilltagit. Folket hade härunder tillsagts att skingrag och larm slagits äfvensom laddning egt rum samt en piket nedryckt utanför grinden, derefter upprorslagen upplästs. Först efter någon stund hade vittnet förmärkt skott. Förklarande vittnet på fråga af hr Winter, att han ansett W. under de begge första dagarne hafva sökt att med hofsamhet förekomma folkskockningar, äfvensom ait han icke sett något tunnband kastas. Sjelf hade han icke hört annat hot än Björs Jonas Jonssons yttranden, men deremot rykten om svåra hotelser. Vittnet, som under det folket följt Karin Pehrsdotter upp emot högvakten, icke sett detsamma vara på vå beväpnadt eller söka dölja sina ansigten, hade i dessa afseenden icke sedermera kunnat göra några iakttagelser, emedan ban då befunnit sig på längre afstånd från folkhöpen, men hade af de starka skriken slutit dertill, att folket haft våldsamheter i sinnet. . Länsmannen Forsner, likaledes af hr Winter tillkallad, hade under andra dagen hört en för honom obekant person yttra, att han ville åt kronofogden, Tredje dagen hade vittnet kl. mellan 4 ach sett åtskilligt folk samladt utanför högvakt.n till någon mindre del å gården, men hufvudsakligen å gatan, Skrik hade då bland massan försports men intet hot, Vittnet, som ej tilltrodde sig aut bestämma, huruvida folket visat någon alsigt att begå våldsamheter, hade hört Winter uppläsa upprorslagen och tillsäga böjmnanten Schöning att låta begagna skarpa patroner. Under första eller andra dagen hade vittnet hört kronofogden tillkopa en mindre fogden Winter till ett antal af 23 hade till denna att under ransakningens fortsättning få förebringa Länsmannen voa Kjöhling, som vid tillfället va-. got sätt I. NN vh mm PR pre ch hop af högst åtta å tie personer, hvilka ej fört ; något qljud, trenne gånger i konungens namn I att åtskiljas, Ingeniören A. W. Granbom hade vid tillfället, såsom förrättande Länsmanstjenst varit af hr Winter . tillkallad att biträda, Vittnet ansåg folkets sinnestämning från början varit förbittrad mot hr Winter, dock hade Granbom icke hört något hot mot honom. Andra dagen-kl. 9 på aftonen hade han och Winter sett sex å sju pojkar, hvilka dock icke fört något oljud, stå församlade å torget, då hr Winter tvenne gånger i konungens namn befallt dem att gå, hvilket de åtlydt och begifvit sig utom byn, men sbaxt igenkommit, fortfarande utan oljud, och sedan de tillsagts att gå, hade piket utsändts emet dem, då de gifvit sig undan och ej vidare synts, På tredje dagen hade vittnet sett när pigan uppfördes till häktet. en hop af minst femtio personer medföljt under skratt och skrål och synts finna uppträdet ligt. Några hadö sökt komma in på gården till högvakter, men såväl dess SOM Större delen af de öfriga å gården örsamlade hade — Qerifrån utmotats; komne utanför cnsamma hade en mängd qvarstannat, kastande hattarne i vädret, hurrande och dansande. Herr Winter hade tillsagt dem at åtskiljas, men utan verkan. Nn blefva. skarpa patroner utdelade och upprorslagen uppläst utan att dock under skriket och sorlet. kunnahöras. Hr Winter hade då öfverlemnat åt militärbefäl hafvaren att använda manskapet. Vittnet hade hört denne uppmana truppen till saktmod. På fråga af Winter förklarade vittnet, att han icke iakttagit att någon kommit springande mot Win ter med bot och otidigheter samt att han icke sett något vedträd eller tunnband kastas mot den ne. Vittnet hade ej heller sett hrr Winter och Tengselius eller någon annan begå några väldsum