UTRIHES ; NORD-TYSKLAND. Med hänsyn till de sedan någon tid tillbaka från de berlinska regeringskretsarne utgående ryktena om en förestående sammankomst mellan Frankrikes, Österrikes och Preussens monarker skrifves från Berlin till tidningen Bohemia följande: Ikonung Wilhelms närmaste omgifning komma de skiljaktiga åsigterna om den politiska situationen kraftigast till orda. Först och främst är det enkedrottningen, som åter uppbjuder hela sitt inflytande för att åstadkomma en fullständig försoning mellan konungen och hans kejserliga nevö, Frans Josef. Dessvärre är den höga damens inflytande icke så stort, som man kunde önska, men förutom enkedrottvingen kan äfven kronprinsen betraktas såsom representant för den mera försonliga riktningen, likasom det är kändt, att han icke står i det bästa förstånd med grefve Bismarck. Denne sistnämnde är naturligtvis för skarpsinnig att ringakta den fara, som kan uppstå genom de inflytanden, hvilka göra sig gällande vid hofvet. Bismarck vet mycket väl, att annekteringen af Sydtyskland skulle vara det bästa lockbete att fånga konungen på, hvilken neml: icke tävker på annat än ett ytterligare förökande af sitt rike, men hvad som bland annat hindrar Bismarck ifrån att åvägabringa detta resultat, är den utan tvifvel riktiga föreställning, att den dag då denna mogna frukt fölle ned i kung Wilhelms sköte vore hans sista dag såsom minister. Han hade då fullgjort sin pligt och skulle alltså få resepass, för syns skull för att försona demokratien, men i verkligheten för att lemna plats åt nya gunstlingar. Men just emedan Bismarck inser allt detta, tager han sina mått och steg derefter. I stället för att, såsom hotvet önskar, behaga kabinettet I S:t Petersburg, söker han att ställa sig på god fot med kejsar Napoleon,och ett vänligare förhållande till Österrike skulle heller icke vara honom ovälkommet, om ej af annan orsak, så för att på detta sätt visa sig tillmötesgående mot enkedrottningen och kronprinsen. Vanskligheten ligger fortfarande hos nungen, hvilken, oaktadt Sadowa, icke kan rlåta Frans Josef furstemötet i Frankfurt 1863, men denna ovilja låter sig kanske dock öfvervinna, och fördenskull hviskas det åter på senaste tiden om möjligheten af en samnankomst mellan Frankrikes, Österrikes och Preussens regenter hvilken sammankomst skulle bli af den största betydelse för utsigerna till en varaktig fred. SYD-AMERIKA. Från Rio meddelas den 23 April: Underättelserna från krigsskådeplatsen låta mycket nedslående. Den brasilianska hären, som den nyligen aflidne general Bitteneourt förorat den enda högre officer, som var i stånd utt föra en armekår, skildras såsom mycket lemoraliserad ; soidaterna fordra att fälttåget kall afslutas och bland officerarne börjar inubordinvation att visa sig. De argentinska wllierade hålla sig så godt som overksamma och fienden, som man redan trodde sig ha ått bugt med, bereder sig till ett nytt anallskrig, Små paraguitiska ströfkårer göra edan trakten kring Assuncion osäker och om man också förmådde att tillbakaslå ett anall torde det dock ej bli någon lätt sak att besegra Lopeg, som synes ha intagit flera asta positioner i bergsirakterna och är föredd med alla nödvändiga försvarsmedel. Anglo-Brazilian Times anmärker också af lenna anledning: Ifall den nya generalen en chef, grefven af Eu, kan hastigt göra slut vå kriget, så inlägger han derigenom mycken ira och landets glädje skall då bli stor; men i frokta för, att de svårigheter, som omsifva honom, äro så många och stora, att ång tid kommer att förgå innan man kan äga att kriget verkligen är slut. BESSCEE SO SITE