Aftonbladet – 27 maj 1869, sida 3

) Kjöbenhavn har dock ett makalöst lycl Iligt läge! Det är verkligen hvad norrmänn kalla fornöieligtv; man måste vara alldel ofornöielig för-att icke märka detta. Vi simma visserligen icke i en sådan rik dom af herrliga utsigter som stockholmarn men detta har sina fördelar. Man förlor: t förmågan att se skönheten i det sköna ni man beständigt har det rakt för näsan sig. Det är med detta som med de målnir gar, man har hängande i sitt hvardagsrun det är blott när det kommer främmande ma påminner sig att man har dem; eljest obse verar man dem aldrig. Stockholmaren mö ste resa utomlands, helst resa genom hel Europa, innan han kan finna huru skön har födelsestad är; kjöbenhavnaren har det my ket beqvämare; han förser sig icke på sin herrligheter; han har nemligen tre slag sådana. Om hvardagarne har han de vack raste promenader, någon hufvudstad ka uppvisa: Langelinie, Kastelsvolden, Voldpro menaden, stigarne längs med sjöarne, Frede riksbergs Have och Söndermarken; om sön dagarne har han alla Själlands skogar — troligen de vackraste, bestämdt de fredligast och friskaste i hela verlden — och alla d herrliga vallfärdsorter, som man efter ett få timmars resa med vagn, bantåg eller ångbå kan besöka; om helgdagarne har han vale mellan Höie-Möens hvita kritklint, Kullaberg vilda fjell, Skäralids vackra klippdalar oci Odensjöns slocknade vulkankrater. Den, som icke är nöjd med allt detta, uta önskar ännu mera — ja, låt honom resa å Amerika till! Så långt har det för resten gått, att mai också gör lustresor till Amerika Pingstdagen Intet af de ångfartyg, som. öfverfyllda af ut: vandrare gingo ut från redden till våra vall. färdsorter här hemma, hade hälften så mång; ombord som kolossen Ocean Queen, som gicl till nya verlden, det förlofvade landet på an dra sidan Atlantiska hafvet. Det var också det största ekipage, hvar vi någonsin gjort en lusttur. Korvetten Heim. dal, vår stolta örlogssvan, från hvars däcl de blifvande Juerarne och Tordenskioldarn höllo utkik på oss, tog sig ut som en gås unge vid sidan af denna kolossala amerikan ska gås. Den, som icke sett en dylik ång färja ;aellan de båda verldsdelarne, kan un ir göra sig en föreställning Om denna, nä vi omiala, att man från dess däck kan se ned på vattenytan med samma känsla hvar med man ser ned på gatan från ett fönste i tredje våningen, och att den, som går frår aktern till förn — om vi minnas rätt, er längd af 320 tot — ovilkorlist kommer at begagna uttrycket: i andra ändan af galan lockan var 6 då vi stego upp, 128 di vi gingo ombord, 8 då vi skulle resa och 12 då vi lättade ankar. Var det damer med? Ja visst!... Men det var dock verkligen e på dem, vi måste vänta. När man far til landet, är det i sin ordning att kusken håller ett par timmar utanför porten, medar damerna komma strax på ögonblicket; när man deremot skall begifva sig till sjös och det till på köpet går med ånga, är det nästan alltid en eller annan officiel auktoritet, som öfvertager damernas privilegium på att förlänga väntans ögonblick,. Det gick för öfrigt ingen nöd på oss under väntetiden. Oceanens drottning hade gjort sig i ordning att bespisa 1200 man under 6 veckors tid och fördenskull fullstufvat sitt skafferi, hvilket svarade mot ett vanligt packhus. Att börja med, trakterade hon sina gratispassagerare med en förträfflig fruost. Der fanns allt, hvad som utgör hufvudsaken vid en engelsk luneheon: bräckt skinka, tå, ägg och sherry, en utmärkt uppvassping och inga aptitförstörande tal. För att icke utsätta vår iakttagelsetalang påverkan af dessa herrligheter — goda nåltider och artighet skola, såsom man föräkrar, ända från Arilds tid hafva utöfvat tt oberäkneligt inflytande såväl på referater om på opinioner — hade vi dock först sett ss Om på skeppets tre öfversta mellandäck. ich det var rätt väl, ty man behöfde den ullständigaste tillit till sin observationsförnåga, för att icke misstro det intryck af välnåga och belåtenhet, man mottog öfverallt land emigranterna. Vi behöfva ju blott nämna ordet emigrant ör att hos våra läsare och läsarinnor framalla bilder af bleka, sorgfulla, halft uthunrade olyckliga, som med tårfyllda ögon och ristande hjertan taga afsked af deras älkade barndomshem. Så ha alla genremålare rawmställt dem, och så taga de sig obestridgt mest poetiskt ut. Men här var det blott ndantagsvis man kunde upptäcka en skugga f sorgset sinne hos de bortdragande. De esta utvandrarne sågo långt gladare ut än e gentila herrar och damer, som i bestänlig ångest öfver att få en kjol skrynklad Her en hatt tillplattad stodo hopstufvade på e lustresande ångfartygen. På Ocean Queen oro tillsammans 1285 passagerare ombord, tora och små; af dessa funnos blott 213 anskar, 1032 reste från Sverge — märkligt og: de flesta från Östergötland, en af lanets fruktbaraste provinser. Det var kraftulla, välmående menniskor, på hvilka man unde se, att de icke lidit nöd; isynnerhet tmärkte sig den stora kull barn, som de redförde, för frodighet. De små dansade i olskenet på det präktiga glatta däcket efter en lifliga hornmusiken — sådana toner hade e aldrig förr hört, sådant golf hade de alrig förr trådt dansen på, så mycket stort ch nytt hade de aldrig förr trott funnits ill i verlden. Man kunde se på dem; att etta nu var ett af de ögonblick, hvilka i ninnet fästa sig mera ovanskligt än lifvets törsta händelser. Och de stora blickade ut verlden med samma ögon som de små, de oro alltför mycket sysselsatta med att se å det nya lif, som nu började på vandrinen till nya verlden, för att de skulle haft sd att fördinna cg i vamandisa minnen och