Aftonbladet – 26 maj 1869, sida 3

— svor Var handtverksmålare i Paris och har sjelf i en liten skrift, utgifven 1842, om. talt huru han gick tillväga. Han hade den tiden i medeltal 200 arbetare, aflönade på vanligt sätt och efter gängse priser. Förutom räntan på sitt kapital förbehöll han sig en bestämd godtgörelse för sitt besvär och ansvar, såsom föreståndare för det hela. För hvarje år fördelades behållna öfverskottet bland alla arbetarne, honom sjelf inberäknad, i förhållande till hvar och ens aflöning och förtjenst under årets lopp. Då han lönade sitt folk efter vanliga priser, blef således nyssnämnda utdelning ett ytterligare tillägg fill deras arbetsförtjenst, som, medan den förbättrar deras vilkor, utgör för dem en sporre till flit och pålitlighet. Till dessa åtgärder var orsaken följande: Då han icke var nöjd med sina arbetares uppförande, sökte han att genom högre betalning, ökad dagspenning, samla ikring sig idel utvaldt folk, som icke så lätt skulle vilja lemna hans arbete, Han öfverlemnade dessa nya arbetare något mera åt sig sjelfva och hoppades för egen dei få mera ledighet och lugn. Härl bedrog han sig emellertid. Så länge han var i tillfälle att sjelf tillse arbetet, från det största till det minsta, gick allt bra och till hans belåtenhet; men då han utvidgade sin rörelse, i tanke att sar kunna vara den medelpunkt, hvarifrån alle befalls ningar utgingo och som möttog ålla beställningar o. Vv., Öfverväldigades han på nytt af sitt förra missnöje och bekymmer. Medan han i sin berättelse med lätt hand öfverfar de öfriga orsakerna härtill, omtalar han såsom en stadigvarande anledning till alla de bryderier och sorger, som förbittra en handtverksmästares lif, de förlusler, som härröra af arbetarnes dåliga uppförande och deras umlighet. Det gifves arbetare, hvilkas liknöjdhet för mästarens bästa är så stor, att de icke uträtta tvåtredjedelar af det arbete, de kunna åstadkomma; deraf de oupphörliga orsakerna till förargelse och missnöje hos mästären, som då han ser, huru hans arbetare försumma hans fördelar, tror sig berättigad till den misstanken att de ständigt sätta sig tillsammans för att skada den de ha att tacka för sin utkomst. I fall arbetaren blott vore säker på stadigvarande sysselsättning, skulle hans ställning vara fördelaktigare än mästarensj arbetaren kunde då alltid litå på sim dagspenning, ehvad han aFbötade mycket eller litet, han äfventyrade ingenting och hade ingen annan sporre till att anstränga six Sö sil egen pligtkänsla, medat — mästaren deremot, städse beroende af tillfällen och konjunkturer i afseend8 på sina inkomster, måste lefva i bekymmer och ständig oro. Men fördelas öfverskottet af årbetet såsom gemensam vinst, blifva bådas intressen, såväl mästarens, som hans arbetås res, knutna till hvårahåra och bådas fördelar försäkras ömsesidigt. Hela första året följde märklig lycka det nya företaget. Alla arbetarnt, hvilkas arbetsdagar uppgingo till 300, intjenade det året åtminstone 1500 francs (en fr. lika med 71!2 öre), men somliga vida mera. Då högsta dagspenningen var 4 fr. eller 1200 fr. för 300 dagar, måste ju de öfriga 300 fr. anses för det minsta någon, som arbetat under detta antal dagar, förtjent såsom sin andel i öfverskottet. Leclaire omtalar sjelf i starka uttryck de framsteg, som redan då voro märkbara i arbetarnes vänör och goda uppförande, icke blott under arbetet och i deras förhållanden till honom, utan ock för öfrigt i det att de visade mera aktning både för sig sjelfve och för andra; I sina sbref om larbetets organization bekräftar Öhevalier 11848, efter Leclaires egen utsago, att arbeÅtarnes sträfsamhet fortfor att äfven i ekoI nomiskt hänseende vara särdeles tillfredsI ställande och att Leclaire hade riklig ersättning för hvad hän al arbetsvinsten afstod till Isina arbetare. Och Villiaume anmärker i INouveau Traite de IUEconomie politigue år 1857, att oaktadt Lecläire alltid afbållit sig I från de fuffens, som äro så vanliga i hans I yrke, har han städse stått sig godt i täflan ;I med andra yrkesidkare och kunnat utvidga I sin rörelse. Det är en afgjord sak, att br I saken härtill har varit höns arbetäres ovanI liga nit och ifver; och den uppmärksamhet -jhvarmed den ene följt den andre, har hållit I Leclaire fullt skadeslös för sin uppoffring att I nöja sig med blott en del af förtiensten. För närvarande är Leclaires affär något annorlunda ordnad, ehuru efter samma grund -Jsom förr. Nu äro deltagarne deri trenne Leclaire och en annan man, Defournaux, samt arbetarnes ömsesidiga hjelpförening. Hvar och en af dessa deltager med 100,000 fr. i affären. Leclaire har lånt föreningen den summa som härtill erfordrades. Föreningen deltage eIdock blott i förhållande till nyssnämnde summa, de två andras delaktighet är obegränsad med hänsyn till beloppet. Dess: två hafva årligen 6000 fr. hvaraera för an svar och tillsyn. Af det årliga öfverskotte uppbära de endast hälften, oaktadt de till. skjutit två tredjedelar af rörelsekapitalet; oc! den andra hälften delas sålunda, att tvi femtedelar tillfalla hjelpföreningen och tr femtedelar arbetarne. Teciaire har deremo förbebållit sig att sjelf bestämma, hvilk: . skola hafva anpart 1 vinsten och till hva belopp; med förbindelse 8 sin sida, ätt ick inbehalla större eller mindre del deraf, uta låta densamma, tillfalla föreningen, I hän n delse en eller båda de bnskilda deltagarn s skulle dräga sig från affären, hemfalla han ej tillgodohafvande och inventarier utan sär I skild ersättning till föreningen. . s! I Leclaires fötspår trädde ried syinerli I framgång inänga andra arbetsgifvare iPari st I Mars 1847 ingick Paul Dupont, som egd a l ett stort boktryckeri, i bolag med sina ar t Ihatara medäfvande dem Ykadel af netto OCT LK FR Me FOR OT