Aftonbladet – 26 maj 1869, sida 3

ven jenst att den endast såg på menniskovärdet och icke nå slem vinning Häntydde desslikes på att fru Tempelman och fröken Julia ej såsom hon förstod att uppskatta honom — en förmodan; som framkallade från honom en försäkrän om att han visst icke heller föredrog någon af dessa daner framför henne — en försäkran som ban afgaf med ett litet fint Ioende och som hon åhörde imed klappande hjerta. Och när han sedermera förde fru Tempelman ur lusthuset och frågade — hvad hon skulle säga, om han bland alla sina slägtingar endast utkorade er till sin arfvinge? så svarade hon, att hon hoppades det hennes kusin ansåg henne ha nog själsstyrka att kunna bära både motgång och lycka, samt att hon i hvilket kritiskt fall som helst alltid skulle visa honom huru mycket värde hon satte på hans tycke, det måtte nu falla sj eller så, samt att hon för sin del ingentin högre önskade än att också han måtte värdera henne något, talade om sin älskade Lar Fredrik, som aldrig nog kunde fråga efte sin snälle morbror, berömde sina båda kusiner, men försäkrade öppet att dessa icke si som hon kunde uppfatta vissa stora och intelligenta menniskoandar, medan hon inon samma punkt sade honom att hon just sjel hade en sådan ande. Han kysste henne på handen och bedyrade, att om han gynnade någon, så icke va det fröken Stenfelt eller fru Wrattson. O, min Gud, hvem skulle det då vara. ; Tyst, en annan gång, här ha vi dem! Vid afskedstagandet tryckte han sist oci ängst fröken Julias hand och vid en tillföl g tete å tete frågade han hastigt hvad ho! skulle säga, om han uteslutande fäst sig vi en af de sina och att den också skulle ärfv: hönom — så svarade hön: