Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

,sjelfmördaren Beverley icke dragit någon af sir ; I bröder ifrån den olvcksaliga spelpassionen, ell att Karl Moors olyckliga röfvarehistoria icke gjo landsvägarne säkrare — men, om vi äfven vilj inskränka scenens välsignelsebringande verksamhe ja till och med förneka den — huru oändligt sto lir ändock ej dess gagnande inflytande. Öm ho län aldrig förminskar brottens antal har hon doc I gjort oss bekanta med dem. Med dessa brott: lingar och dårar måste vi lefva. Vi måste möt eller undvika dem; vi måste undergräfva dem elle duka under för dem. Men nu öfverrumpla de os lej mer. Vi äro beredda på deras anfall. Scene har förrådt oss hemligheten att utfinna dem och gör I dem oskadliga. Han drog masken af hycklare och upptäckte snaran, som list och kabal hade ut Tlagt för oss. Bedrägeriet och falskheten drog ha Ifram ur deras gömslen och visade deras anlete li dagen. Kanhända att den döende Sara ick I skrämmer någon enda vällusting, att alla taflor af de: straffade förföraren icke afkyler hans glöd — lyckligt dock, att den harmlösa oskulden nu kän ner hans snaror, att scenen lärde henne misstri hans eder och darra för hans böner! Icke blott på menniskorna och karaktererna gö oss scenen uppmärksam, äfven på ödet och di skickelser låter oss scenen gifva akt och lärer os den stora konsten att bära dem. I vårt lifs skif tande väfnad spela slump och plan en lika sto roll; den senare styra vi, den förra måste vi blind underkasta oss. Nog vunnet, om oförutsedda hän delser icke finna oss alldeles utur fattningen, on vårt mod, vår klokhet en gång öfvade sig i dy lika förhållanden och vårt fjerta härdat sig mot em Scenen framställer för oss en mångfald af menskliga lidanden. Han drager oss in i främmande förhållanden och belönar det ögonblickliga lidandet med vällustiga tårar och tillväxt i mod och erfarenhet. Med honom följa vi den öfvergifna Ariadne genom det af hennes klagan genljudande Naxos, med honom stiga vi nedi Ugolinos fängelsehålor, beträda med honom schavotten och afbida dödstimman.. Här höra vi, hvad vi i dunkla aningar blott drömde, högt och öppet förkunnas af en öfverraskade naturen. I Towerns fängelsehvalf lemnar en drottnings ynnest den bedragne gunstlingen. — Nu då han skall dö — svikes den öfvergifne Moor af sin sofistiska vishet. Evigheten kommer den döde att uppenbara hemligheter, som ingen lefvande kan veta; och den säkra en förlorar sitt gömställe, då ännn grafvarne tala. Men icke nog med att scenen gör oss bekant med mensklighetens öden, han lär oss äfven vara rättvisa mot de förtryckta och mildt döma de olyckliga. Ty först sedan vi mätt djupet af frestelsen, få vi uttala domen. Intet brott tyckes så skamligt som tjufvens — men blanda vi icke alla en medlidandets tår i domen öfver en Edvard Ruhberg. — Sjelfmord afskys som ett oerhördt brott; men då Mariane tommer giftbägaren, bestormad af en grym faders hotelser, öfverväldigad af kärleken och fruktan för de förfärliga klostermurarne — hvem af oss vill då vara den förste att bryta stafven öfver det olyckliga offret för en onaturlig lag! En flägt af menniskokärlek och öfverseende går igenom vår tid; dess strålar hafva trängt ända in i domsalarne och ännu längre — till regenternas hjertan. Huru mycken andel i detta gudomliga verk hafva ej våra teatrar! År det icke dessa, som gjort menniskorna bekanta med hvarandra och upptäckt det hemliga maskineri, som drifver dem till verksamhet. En särskild klass af menniskor hafva isynnerhet orsak att vara tacksamma mot teatern. Här blott få verldens mäktige och furstar höra hvad de sällan eller aldrig hört — sanningen; hvad de aldrig eller sällan sett, se de bär: — menniskan. Så stor och mångfaldig är de bättre teatrarnes förtjenst om bildningen; och icke mindre om förståndets odling. Just här i denna högre sfer vet det stora snillet och den varma patrioten att rätt begagna scenen. en kastar en återblick på menniskoslägtets historia, jemför nation med nation, tidehvarf med tidehvarf och finner huru slafyviskt folken ligga bundna vid fördomarnes kedjor, gom motarbeta deras lycksalighet — att sanningens rena strålar blott upplyst några hufvuden, hvilka kanhända köpte den lilla fördelen på bekostnad af sina lif. Hvarigenom kan den vise lagstiftaren göra en hel nation delaktig af sanningen? Teatern är den kanal, genom hvilken sanningena ljus strömmar från den tänkande, bättre delen af ett folk och utbreder sig i mildare strålar öfver hela samhället, Riktigare begrepp, belysta grundsatser, renare känslor flyta härifrån genom folkets alla ådror. Barbarernas mörker, vantrons dunkel försvinner. och natten viker för det segrande ljuset Bland dessa scenens många herrliga frukter vill jag blott nämna tvenne. Huru länge är det sedan religionshatet med dess förföljelser upphörde? Ännu innan Nathan, Juden, och Saladin, Saracenen, kommo oss att blygas och predikade den gudomliga läran: att kärlek till menniskor och Gud jar detsamma gom tron på Gud ännu löne oseph den andre bekämpade det fe-ts nydra, var det Bconan. om -inplantade mens ighet och kärlek i våra hjertan, var det de hemska taflorna af prestbatets falska nit som ärde oss att undvika ofördragsamhet — i lenna spegel aftvådde kristendomen sina fläckar. Med lika lycklig framgång bekämpade scenen srundfelen i uppfostran. Ingen angelägenhet är äl för staten vigtigare än denna, och dock är injen så prisgifven, ingen så oinskränkt anförtrodd t den enskildes godtycke eller lättsinne. Blott cenen kunde visa en falsk uppfostrans olyckliga öljder; här kunde våra fäder ära att afsvärja sina gensinniga maximer, våra mödrar att älska på ett örnuftigare sätt.. Falska begrepp vilseleda den äste uppfostrares hjerta; än värre, om man skryer af en viss förträfflig metod och systematiskt i rund förstör ungdomen i filantrop-inrättningar eh fdrifhus-pen-sioner, Från scenen kan icke mindre fritt folkets nening om regering och regent ledas till jet rätta — måtte statens öfverhufvud och örmyndare förstå det! Den lagstiftande maken må här tala i bilder till undersåten, här nå den försvara sig mot dess klagan ännu nnan den blifver för högljud: Äfven industrien ch koastfliten skulle från scenen kunna uppmunras, om skalderna ansågo det löna mödan att vara atrioter och staten nedlät sig att höra dem. Omöjligt kan jag här förbigå det stora inflytane som en god teater utöfvar på nationalandan. m vi upplefde den dag då vi fingo en nationaleater, så skulle vi också vara en nation. Hvad ar det som höll Grekland så tillsammans? Hvad ar det som drog folket så oemotståndligt till dess pater? Intet annat än pjesens fosterländska inehåll, den grekiska andan, statens stora öfveräldigande intresse, den rena mensklighet som an: ades deri. Ännu en förtjenst har scenen — en förtjenst, om jag så mycket hellre nämner, som den redan unnit processen mot sina förföljare, Hvad redan örut blifvit visadt, att den väsentligen inverkat på der och upplysning har ansetts tvifvelaktigt;att den år främst bland alla uppfinningar till förströelse afva till och med hennes fiender tillstått. Men vad den här uppfyller är vigtigare än man är enägen att tro. Den menskliga naturen förmår icke t oafbrutet ligga på de dagliga värfvens eviga nbänk; sinnesretning upphör då den tillfredsställes. (enniskan, öfvermätt på sinnliga njutningar, trött långa ansträngningar: qvald af den eviga drifn till verksamhet, tör ar efter ädlare njutningar ————EE——E—— VVE Nr m