Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

— Vacker... hm... säg klok, bad herr Spindlan Ja, kanske det är rätta uttrycket, sade fru Dubb. Han begriper mer än nägon menniskav, försäkrade fru Wrattson. Ett herrligt djur; men slokar han inte litet med svansen? sade fröken Julia, som aldrig i hundsällskap kunde slå ur hågen vissa obestämda idter om vattuskräck. Slokar, omöjligt,, sade herr Spindler, som hittills aldrig erkänt sig vara sjuk och icke heller kunde tillåta att man skulle anse hans hund för att vara det. Slokar, brummade her; Wrattson. Slokar! upprepade fruarna Wrattson Tempelman och syntes helt förgrymmade. Nej, han slokar inte, sade fröken Julia och sökte att småle, .Jag begriper inte, Julia, hvarföre du ständigt vill skylla hunden för att vara sjuk ? frågade fru Tempelman. ij För att jag är rädd att han skall bli det naturligtvis. Fru Dubb fann denna förklaring härflyta från ett ömt hjerta, — hvarefter de båda fruntimren tryckte hvarandras händer. Ja, ja, det är det bästa! Ett glas lemonad, mitt herrskap! 2Jag har fått mänga barn, mitt herrskap, sade fra Wrattson, som nu helt och hället ville draga till sig herr Spindlers uppmärksamhet, och jag hoppas att ni inte anser mig utan någon erfarenhet; men så länge jag lefvat har jag aldrig sett maken till djur! Också Wrattson är alldeles förtjust i honom, Fry Dubb sade att sådant bevisade att herr Wrattson i detta såväl som i mycket annat måtte ha en särdeles god smak. Ett yttrande, som på det högsta tycktes behaga