Aftonbladet – 25 maj 1869, sida 3

(Insändt.) Några ord om en teaters moraliska värde för ett samhälle. (Slut fr. fredagsbl,) Men scenens verkningskrets sträcker sig ännu längre. Äfven der, hvarest religion och lag akta under sin värdighet att ledsaga menniskohjertat på dess irrfärder, är han ännu i verksamhet för vår bildning. Samhällets och familjens lycka störes lika mycket af dårskaper, som af-laster och brott. En erfarenhet, likaså gammal som verlden, lärer oss, att i de menskliga tingens väfnad ofta mycket beror af den finaste, obetydligaste tråd; och, om vi följa handlingar till deras källa, måste vile tio gånger, då vi förskräckas en enda gång. Min förteckning på brottslingar blir med hvarje dag mindre, under det mitt register på dårar alltmer ökas. Om det förra slägtets brott härflyta ur en och samma källa, om alla ytterligheter af laster, som en gång bränmärkt detta slägte blott äro förändrade former, blott högre grader af ett fel, som vi alla le åt och älska, — hvarföre skulle icke naturen hos det andra slägtet gått samma väg? Jag känner blott en enda hemlighet att bevara menniskan från förfall, och det är, att bevara sitt hjerta mot — Svagheter, En stor del af denna verkan kunna vi vänta af scenen. Det är han, som håller spegeln framför dårarnes stora sällskap och beler deras tusenfaldiga former. Hvad han nyss verkade genom rörelse och skräck, förmår han här (kanhända snarare och ofelbarare) genom skämt och satir. Om vi skulle vilja bedöma lustspel och sorgespel efter måttet af det gagn, de göra, så skulle erfarenheten kanhända gifva det förstnämnda hedersplatsen. a ogh förakt såra menniskans stolthet mera än åså plågar samvetet. För det rysliga gömmer sig fegheten, men just denna feghet utsätter oss för satirens gadd. Lag och samvete skydda oss ofta för brott och laster TT Vvära svagheter läggas i dagen på scenen. Möjligen kunna vi gifva en vän tillstånd att angripa våra seder och vårt sinnelag, men det kostar oss möda att förlåta honom ett enda skratt. Våra fel tåla en domare, våra oarter knappt ett vittne. Scenen ensam kan bele våra svagheter, emedan han skonar våra känslor och icke vill vetå af den skyldige dåren. Utan att rodna se vi vår mask falla och äro inom oss tacksamma för den lindriga agan. Men scenens stora verkningskrets är ännu icke slut. Scenen är mer än någon annan statens an: stalt en skola för praktisk vishet, en vägvisare genom tet borgerliga lifvet, en nyckel till menniskohjertats hemligaste vrår. Jag medgifver, att egenkärlek och förhärdelse icke sällan betaga samvetet dess kraft, att ännu tusen laster med fräckhet kunna ställa sig framför dess spegel, att tusen goda känslor studsa åter från åhörarens hårda hjerta. Jag är böjd att tro, det Moligres Harbagoh ähhu aldrig förbättrade en girigbuk, att