Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 3

(Insändt.) Några ord om en teaters moraliska värde för ett samhälle. Åtskilliga ledamöter af Andra Kammaren bafva uti sitt för öfrigt högst berömvärda nit för sparsamhet företagit sig att under öfverläggningarne om teateranslaget löpa till storms emot det sedliga värdet af en teater. Den ene icke allenast förnekade tillvaron af detta värde, den andre ansåg denna konstanstalt rentaf förderflig för sederna. Och så retade man upp sig sjelf och sina kamrater och sina motståndare och allmänheten — att icke nämna de teatraliska konstnärerna och deras högre och högste styresmän. Frågan blef varm, läktaren i Andra Kammaren till trängsel full och de slag, som föllo på vår förnämsta teatraliska konstanstalt, dånade, så att ekot deraf till och med återljöd i de enskilda sällskapskretsarne och uti de vidlyftiga tidnvingsreferaterna och revyerna. Nu är striden slut. Teatern har fått sitt, så att om den saken vore väl ej mycket att vidare säga — utom ett, nemligen det, att sparsamhetsskälen förvrängt förnuftsskälen. Det bar gått här som någongång i andra frågor: ändamålet har helgat medlen. Öm derföre åtskilliga riksdagsledamöter från landsorten, som anfallit teaterinstitutionen, företagit sig att på hemfärden från Riksdagen eller uti hemmet inom valmännens krets genomgå minnena af sin riksdagsverksamhet, så hoppas vi att de ha glömt sina argumentationer vid öfverläggningen om denna fråga. Väl kunna de för dessa skörda äran af att hafva varit roliga nog, till och med bitande i sin satir, men ingalunda röja deras ord den djupsinthet eller för öfrigt ens den lugna skärskådning, som en tänkande allmänhet begär af sina ombud vid riksmötet och den fosterländska konstinstitutionen fordrar af dem, som med folkets rätt dömer öfver henne. Menniskan, som hvarken kanständigt föra ett materielt lif eller oafbrutet sysselsätta sig med intellektuelt arbete, finner just uti -teatern en för den civiliserade menniskans natur beböflig förmedling. -Skådespelen ha i alla tider varit det egentliga folkets käraste nöjen. I det gamla Rom hade ett särskildt embete (edilsembetet) bestyret om de offentliga spelen. Under medeltiden var det presterskapet, som tog hand om de teatraliska föreställningarne. Man visste alltför väl hvilket mäktigt vapen låg i dessa. Och mar begagnade dem också ganska flitigt för at hos folket inprägla läror och händelser w bibeln och martyrologien, med hvilken under visning, om den blifvit framsagd från predikstolen, man icke ens lyckats hålla allmänheten vaken. Skådespelen voro under medeltiden den religiösa uppfostringens åskådningsmedel.