Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 3

Men Rom och rhedeltid lågo i tiden emelIlan skådespelen i Grekland och hvad de England blefvo genom Shakspeare, och kund hvarken i konstnärligt eller i moraliskt värde Juppnå de förra eller närma sig de senare Mellan de tre stora, välkända tragöderne Sophocles, Aischylos och Euripides) och hakspeare gick tidens brygga öfver ett djup träsk. Först genom Shakspeare och efter honon kunde teatern få sin rätta betydelse. Hä tolkades nu karakteren af stora historiska personligheter eller af det enskilda borgerlige lifvets. Fädrens bedrifter åskådliggjordes häfdernas höga minnen uppfriskades. Nationalandan kallades till lif, eller man lät åskådaren höra de innersta fibrerna af ett oskyldigt hjerta vibrera. På det sättet blej teatern alla civiliserade nationers älsklingsnöje. Afven det svenska folket älskar skådespelen. Folket vill se dygd och last, dårskap och visdom, lifslefvande åskådliggjorda uti sina oändliga skiftningar med sina thy åtföljande motiver. Det vill se ansigtet bakom masken och lyssna till de hemliga känslorna bakom handlingens yttre företeelse. På scenen förflyger sminket från skådespelarens fysionomi, huru tjockt det än bäres. Här är sanningen obesticklig. — Icke får folket varsna just allt detta uti dialogen inom de politiska Kamrarne eller i monologerna ifrån den relifö predikstolen. Det är teatern, som ger åt olket en bild af det verkliga lifvet, der inom få stunder följderna följa på orsakerna och lättligen kunna i föreställningen sammanhållas med dessa för att åskådligt visa hvarthän goda och dåliga motiver kunna leda. Skådespelet är en praktisk predikan och det kommer ännu oaflåtligt att predika till menniskohjertat, äfven sedan religionen släppt af sina traditionella symboler och sina obevisade dogmer Jm himmel och helvete. Me, om det omdöme kan anses jäfvigt, sot si are. Vä, derföre att vi, såsom boende i hufvudstaden, få njuta af de nöjen, teatern erbjuder. så 10å det tillåtas oss vädja till det omdöme, som 2 djupsinnig tänkare och stor skald nedskrifviv Om. teaterns inflytande på samhällets bildm3 och förädling. H Teaterns domsrätt börjar, der der verläm.. 2 lagens slutar. Då rättvisan bländas af guldet;och utsväfvar i sold hos lasten, då de mäktigas brott båna dess vanmakt och menniskofruktan binder öfverhetens arm — då tager scenen svärdet och vågskålen och drager lasten inför sin förskräckliga domstol. Fantasiens och historiens rika skatter, forntid och framtid stå henne till buds. Djerfva brottslingar, som längesedan multnat till stoft, blifva genom diktkonstens allsmäktiga rop frammanade och upprepa till ryslig lärdom för efterverlden ett skändligt lif. Vanmäktiga som skuggor vandra de, en skräck för sin tid, förbi våra ögon och med vällustig fasa förbanna vi deras minne. När ingen sedlighet mer predikas, ingen religion mer bekännes och gen lag mer eger kraft, skall ännu Medea komma oss att rysa, då hon går ned utför palatsets trappor — och barnamordet är fulländadt. En helsosam fasa griper menniskan, och i stillhet prisar hon sitt goda samvete, då Lady Macbeth, den förfärliga nattvandrerskan, vill två sina händer med alla Arabiens essenser för att utplåna märkena efter det fasansfulla mordet. Så visst som sinnlig framställning verkar mäktigare än död bokstaf, så visst verkar den sceniska framställningen djupare och varaktigare än moral och lagar. Men härigenom underhjelper scenen blott den verldsliga rättvisan. . Den har ett ännu vigtigare värf. Tusen laster, dem lagen förbiser, straffar hon; tusen dygder, dem moralen förtiger, framhbåller hon. Här ledsagar bon visdom och religion. Ur denna rena källa hemtar hon sina läror och exempel, och kläder den stränga pligten i en intagande, lockande drägt. Hon kommer vårt bröst att fyllas af onämnbara. höga känslor och ädla beslut, och ställer för oss gudomliga idealer att sträfva efter. Då den nådige Augustus räcker handen åt förrädaren Cinna, som redan tror sig höra dödsdomen från hans läppar, och, stor som en Gud, säger: Låt oss vara vänner, Cinnal — hvem skulle icke i det ögonblicket vilja omfamna sin dödsfiende, för att likna den gudalike romaren? — Då Franz von Sickingen, på vä att tukta en furste och att hämnas den kränkta rättvisan, händelsevis ser sig om och blir varse huru röken stiger upp från hans borg, der hans hustru och barn äro njelpiost öfverlemnade åt sig sjelfva, och han, för att hålla sitt ord, drager vidare — buru stor tyckes oss icke då menniskan, huru litet och föraktigt det fruktade oöfvervinneliga ödet! Lika så förhatliga, som dygden älsklig, afmåla sig lästerna i denna fruktansvärda spegel. Då den jelplöse gubben Lear om natten, under ovädret, förgäfves knackar på sina döttrars dörrar, då han strör sitt hvita bår för vinden och berättar för de raande elementerna huru onaturlig hans Regan varit, Jå slutligen hans smärta utgjuter sig i de hemska orden: Jag gaf eder allt — huru afskyvärd visar sig icke då otacksamheten! Huru högt sätta vi då icke barnslig vördnad och kärlek! (Forts. följer.)