Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 2

lilla staden lär man att sätta värde på intressanta bekantskaper,. — Och fru Dubb räckte med en liten tveksam min sin hand åt fru Tempelman, som leende besvarade hennes tryckning. ; Vi skola ofta träffas, hoppas jag, sade fru Tempelman alldeles öfvervunnen. O, tack! En främliog som jag vet att sätta värde härpå... Ja, hvad är inte ett vänskapligt tillmötesgående för en stackars ensam qvinna? Min natur, fru Tempelman, är inte sådan, att jag kan flyga på menniskor och göra bekantskaper härs och tvärs... jag kan aldrig tränga mig in der jag ej är välkommen. Fru Tempelman ansåg sig nu icke kunna underlåta att be fru Dubb vara bjertligt välkommen hem till sig, hennes båda qvinliga kusiner måtte nu bli aldrig så uppbragta deröfver. O, så mycken godhet! Men nu får jag väl lof att tänka på att gå; min lilia Fatima undrar nog derhemma hvar jag tagit vägen. .Det är verkligen en söt flicka Ett litet blygt barn ännu ! Vår unga doktor slår sig ut för henne? Nej, visst inte! Doktor Strenger blef bekant med Fatin.a i somras på Dalarö... Nå, det hindrar ju inte? Det är blott för den gamla bekantskapens skull han söker upp henne... han har just inte något annat att företaga sig. Nej, hans praktik upptar inte mycket hans tid, tänker jag, sade fru Tempelman småleende. Ja, det är nog så! — Nå, jag tar mig nu friheten att titta hit in någon gång, för att se huru här står till... Ja, jag har råkat i verklig tacksamhetsskuld till fru von Lanken, för att jag här gjort en så utmärkt angenäm bekantskap. — Och hon gjorde en li