Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 2

3eträffande de båda förstnämnde söker förattaren försvara en uppfattning, som är nåot afvikande från den allmänt gängse. Han er t. ex. ett bevis på, huru förvirrade be;reppen om hvad som verkligen är nationelt ch norskt voro (och äro), deri, att Wergeand med sin konstlade och dunkla stil och in från Tyskland lånade patos prisades såom den folklige skalden, då deremot Welaven, som just hade förstått utmynta de carakteristiska nationella elementern2,, länge otraktades sasom ivga folkelig och ännu i ett; arssende icke värderas efter förtjenst. . samband härimed påpekar författaren, hurusö detta oaktadt Welhavens skaldekonst och isynnerhet lans diktion ha utöfvat ett stort inflytande på flere senare skalder såsom Jörgen Moe, P. A. Jensen och Th. Kjerulf, hvaremot Wergeland blott fann en enda, mera betydande lärjunge, nemligen Kristian Moöonsen. Denna dom i en trots de många från ömse sidor inkottna bilagorna ännu sväfvanåe strid må ha det värde den kan. Deremot måste man ovilkorligt gifva författaren rätt i den skildring han gör af den senare utvecklingen, det tolfåriga interregnump, i hvars stillhet A. Munch lyckades höja sig till sin tids, isynnerhet af det täcka könet, mest omtyckta skald. De väsentligaste vilkoren för att gripa och framställa de för vår nationalitet egna dragen hade hittills, yttrar författaren, icke varit synnerligen gynnsamma. Det erfordrades studium af vårt fornspråk och dess rika litteratur, kunskap om fäderneslandets historia och minnesmärken, folkets lif, dess öden, föreställningssätt och traditioner, folkpoesien och folksången samt landets natur. Under loppet af några få år framstodo nu män, som granskade och skildrade för oss allt detta. P. OC. Asbjörnsen samlade i förening med Jörgen Moe folksagorna och återgaf dem i en folklig stil, som, utan att tryta med skriftspråket, dock närmar sig till folkspråket. För sig sjelf utgaf han under titeln: Norske Huldreeventyr, två samlingar folksagor, hvilka, uppställda i en rik poetisk ram, på ett utmärkt sätt och på ett klassiskt språk återgåtvo folkets anda, dess öden och föreställningssätt såväl som landets natur. Historieskrifvarne Rudolf Keyser och P. A. Munch kastade sig med stor lärdom öfver studiet af vår forntids litteratur, språk och historia. Ivar Aasen samlade de norska dialektorden ochunderkastade dem isina grammatikaliska och lexikaliska arbeten en vetenskaplig granskning, på samma gång han ådagalade sammanhanget mellan folkspråket och fornspråket. M. B. Landstad samlade och offentliggjorde en mängd märkliga gamla visor,som lefde på folkets tunga, isynnerhet i Thelemarken, och Sophus Bugge fortsatte arbetet. IL. M. Lindeman upptecknade folkmelodierna och bragte dem till allmänhetens kunskap. Alla dessa arbeten i förening, hvilka våra första skalder hade måst sakna, tjenade till att sprida kunskapen om och uppfattningen af de för vår nationalitet karakteristiska dragen, gåfvo författarne nya inspirationer och deras arbeten en lefvande och egendomlig färg. Vi se beviset hos de två skalder, från hvilka den senaste perioden i vår litteratur måste räknas: Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson. . Det är likväl icke blott med vitterheten, som det ifrågavarande arbetet sysselsätter sig, utan äfven med de särskilda vetenskaperna, så att det får betydelse icke ensamt tör litteraturhistorikern, utan äfven för den vetenskaplige fackmannen. Tager, man ibetraktande den samvetsgrannhet, hvarmed boken är utarbetad, rikhaltigheten af det samlade materialet och den öfverskådlighet, hvarmed det hela är ordnadt, tyckes det vara allt skäl att önska, att den måtte bli omplanterad i den svenska litteraturen, så mycket mera som det knappt finns någon utsigt till, att man skall kunna erhålla någon norsk originalupplaga. Våra förläggare utmärka sig nemligen, på få undantag när, icke genom någon vidsträckt pekunier förmåga och ännu mindre genom böjelse att uppfatta sin ställning annorlunda än från den merkantila sidan, hvilket också visar sig deri, att våra bäste författare — skalder såväl som vetenskapsmän — allt mer och mer börja vända sig till danske förläggare. I detta afseende tyckas förhållandena i Sverge vara ojemförligt mycket bättre, och från den sidan kan säledes svårligen något hinder möta för förverkligandet af den tanke, jag här har tilllåtit mig framkasta, isynnerhet om den svenska upplagan upptoge en del af det,som har måst uteslutas ur den. närmast på utlandet beräknade franska öfversättningen.