Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 2

statskassans ordinarie inkomster. Inom sjelfva jernvägsutskottet stå två fraktioner emot bvarandra, af hvilka den ena, som är i minoriteten, vill upptaga ett lån på något öfver 2,000,000 spdr till tre af de fyra af regeringen föreslagna banorna, hvaremot majoriteten inskränker sig till Throndhjems-banan, som hon vill ha påbörjad i mindre skala, så: att det denna gång icke skulle bli nödvändigt. att upptaga något statslån. Slutligen har ett!. mellanförslag antydts, gående ut på upptagandet af, ett lån på något öfver 1,000,000 1 spdr, hvarigenom man under nuvarande bud-! settermin skulle kunna få saken i sans i ela dess utsträckning efter 4 2 008 h po NE SE den afjernvägsstyrelsen och uveringen uppgjorda plan. Ett ar de säkra tecknen till vårens ankomst har iedån infunnit sig, nemligen den itetienska Operan, hvilken man de sista åren har inkallat för att uppfriska publikens dramatiska intressen på den tid, då de ljusa och värljumma aftnarne börja locka åskådarne bort från teatern. Denna gång här iman fått ett sällskap, som senast har uppehållit sig i Göteborg och naturligtvis gör furore. För öfrigt har teatern under hela den förflutna saisonen, och isynnerhet sedan man i fjol höst erhöll ett non plus ultra till teaterdirektör i en dansk-norsk man vid namh M. V. Brun, ständigt gjort furore — åtminstone tzaterkassan. Huru det deremot står till med konsten, är obekant; hon har blygsamt dragit sig tillbaka, för att icke på något sätt genera de upphöjda pekuniera syftemålen, och det finns väl icke heller någon, som har frågat efter hennes befinnande, eller om hon ens är via lif, med undantag af några misantropiska malcontenter, i hvilkas ögon icke en gång de blanka silfverspecierna äro det mest strålande. Med en verklig furia francese har teatern uppvaktat med den ena offenbachiaden eller offenbachska kopian efter den andra; Sardous Förbjudna frukt (Les pommes du yoisimd, Förlofningen vid lyktsken, Fritzchen og Lischen, Storhertiginnan af Gerolstein, En Brudgom paa Trappen,, De båda blihde, Resan till Kina, Den lilla sängfågelnn, Fortunios visa, Hon är så lätthändt, Teblomma o. s. v. ha fullbordat vår uppfostran i det högre Blödsinn och utöfvat en riktigt magnetisk verkan på en intelligent publik. Teaterdirektören berömmes af kritiken med en ihärdighet, som vore en bättre sak värdig, för sin utmärkta förmåga i riktningen af ,esprit darrangement och publiken är lycksalig öfver att ändtligen ha fått någonting icke blott för själen, utan äfven för ögonen. Publikens uppfostran är i detta afseende redan nästan fulländad. Häromdagen förde en viss obestämd längtan att få återse gamla platser mig till teatern, der man just skulle gifva den efter långvarig hvila från Björnsons rerertoir ändtligen återupptagna Macbeth, Publiken var väl belåten och gaf sitt bifall tillkänna; men till en sann, hjertlig hänförelse höjde sinnesstämningen sig först, när i sista akten en artig och angenäm ballettscen presenterades, hvilken skulle föreställa en drabbning och för tillfället var uppfunnen af direktören. Då rullade bifallet fram likt ett dånande jubel, då hade man återfunnit hvad man hade blifvit van att söka i konstens salar. Men låt mig icke längre dröja vid ett ämne, som icke har någon behaglig sida att framvisa och icke heller just öppnar synnerligen ljusa utsigter för framtiden, Jag vänder mig hellre till någonting annat, hvilket jag kan göra med oblandad tillfredsställelse, nemligen ieda uppmärksamheten på en ny skatt för vår litteratur, hvilken jag för länge sedan skulle ha omnämnt, om jag icke hade hoppats kunna göra det med större utförlighet, än ett brefs begränsade utrymme tillåter. Detta får jag likväl nu öfverlemna åt Aftonbladets egne litteräre kritici och åtnöjer mig med en kort hänvisning. Det arbete, jag här åsyftar, är P. Botten-Hansens under titeln: ?La Norvege littraire? på franska utgifna öfversigt öfver den norska litteraturen i det 19:de århundradet. Den är författad på uppmaning af den norska centralkomiten vid utställningen i Paris år 1867 och har icke endast inskränkt sig till att med större fullständighet och öfverskådlighet än något föregående arbete samla det bibliografiska materialet till en norsk litteraturhistoria, utan gifver också genom inledningar, anmärkningar och utförliga exkurser en god vägledning att förstå den historiska utvecklingen inom litteraturens särskilda grenar. Författaren påpekar, huru det först är efter inrättandet af det norska universitetet år 1811 och skilsmessan från Danmark år 1814 som det blir fråga om en sjelfständig och nationellitteratorutveckling 1 Norge. Till och med under den närmaste tiden efter 1814 fortforo både de äldre och yngre norske författarne att hufvudsakligen följa den gemensamma litteraturens gamla spår. Det var Oehlenschlaeger, som, både hvad innehåll och form anick, ansågs såsom förebilden, från hvilken författare af andra rangen såsom de, hvilka Norge då uteslutande egde, hade svårt att frigöra sig. Inom landets egna gränser sökte man förgäfves det intellektuella oberoende, som ensamt kunde utgöra grundvalen för en nationallitteratur. — Väl hade universitetet trädt i verksamhet året före skilsmessan från Danmark, och flere af dess lärostolar voro beklädde med lärde och högt begåfvade män; men det var dock naturligt, att det ännu : måste dröja någon tid, innan det kunde bli den sanna härden för landets vetenskaplighet och kultur. Statens inre organisation och ett svartsjukt vakande öfver den nyss förvärfvade politiska friheten upptogo i början uteslutande nationens tankar och lemnade blott föga plats öfrig för de litterära intressena. Största delen af skalderna slog blott sina harpor för att prisa den unga -friheten, och det var också detta ämne, som allmänheten helst hörde besjunget. Det var först från Wergelands och Welhavens uppträdan. de och något senare A. Munchs, som a ran datdun an KA 4