Aftonbladet – 21 maj 1869, sida 2

STOCKHOLM den 21 Maj. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 17 Maj. Ehura denna långa och tröttande: storthingssession nu ändtligen börjar närma sig sitt slut — man hoppas kunna vara färdig till midten af nästa månad — återstår dock ännu ett icke ringa antal vigtiga saker, och dessa, som befinna sig på föredragningslistan, afhandlar man med en uthållighet, som om man vore i November och icke i Maj. Så t. ex. var odelsthinget två hela dagar sysselsatt att diskutera det privata lagförslaget om socknebandets lossande, en åtgär, hvartill mönstret, såsom bekant är, hemtats från Danmark, hvarest man närmast bar att tacka gundtvigianerne för dess införande i lagstiftningen. Hos 08s hade redan det förra storthinget förkastat ett förslag Om socknebandets lossande, och då det nu återkom, mötte det icke ringa motstånd förnämligast från presterskapets sida, men segrade likväl principielt, i det att man antog ett förmedlande förslag, hvars väsentligaste föreskrift är, att den norska statskyrkans prester, personelle kapellaner undantagne, skola vara berättigade att verkställa kyrkliga förrättningar för medlemmar af statskyrkan, till och med om desse icke höra till den församling, vil hvilken vederbörande prest är anställd. Te antagna förslaget skiljer sig blott från det ursprungliga derigenom, att detta senare tilllika innehöll, att främmande prest, som tillkallades af Sognebaandslöserne inom ett pastorat, kunde begära, att k rkan pplätes åt honom dit han kom (såvida icke vederbörande församlingsprest på samma tid hade presterlig förrättninz i samma kyrka) till förrättande af darndop, bradvigsel och liktal i kyrkan samt jordfästbing och liktal på kyrkogården — samt vidare i den punkten, att så som det nu är stadgadt, skall den, som begagnar främmande prest, tillika betala sin egen församlingsprest för samma förrättning. Hvad man genom detta beslut till lag har gjort är i sjelfva verket ingenting annat än att gifva laglig sanktion åt ett förhållande, som på många ställen redan för länge sedan har fått praktisk häfd. Det var också hvad som af sakens försvarare upprepade ånger framhölls, att vårt lands lokala förhållanden redan på flere ställen ha medfört, att större och mindre delar af en församling ha funnit beqvämast att söka få kyrkliga förrättningar i större eller mindre utsträckning utförda af främmande prest, och att det redan nu är allmän praxis, att i sådant fall något hinder icke lägges i vägen för begagnandet af främmande prest vid den särskilda kyrkliga förrättningen, om blott vederbörande sockneprest icke derigenom förlorar i inkomster. Afven motståndarne medgåfvo, att det faktiska förhållandet var sålant, men menade att man genom att stntästa det genom lag, genom att bryta de lokala gränserna för de särskilda församlingarne råkade in i ett virrvarr, som skulle göra det i hög grad svårt, för att icke säga omöjligt att, såsom at storthinget blifvit beslutet, gifva de särskilda församlingarneen organisation genom införande af församlingsråd. Hvarje särskild som helst kunde lösa sig från det förhållande, hvari han stod till ställets prest, skulle, menade förslagets motståndare, antingen friheten begagnades eller icke, hädanefter försvaga det förtroende, som dock nu vanligen eger rum mellan presten och den församling, vid hvilken han är anställd, likasom på andra sidan det lossnade förhållandet skulle försvaga den känsla af ansvar i afseende på hvarje särskild församlingsmedlem, som är en oumbärlig sporre för presten i hans embetsförvaltning. Ehuru reformens praktiska beminner mig, har bekräftat sig i Danmark, der det till och med i städerna blott finns föranledde den en icke allenast, såsom nyss 1 ämndes, långvarig, utan till en del äfven temligen varm debatt, som på sina ställen steg till den kokpunkt, som hvarje diskussion, hvilken kommer in på teologiska ämnen, svårligen kan undgå att uppnå. Saken går nu till lagthinget, der den näppeligen kan vänta sig någon blid mottagning, att döma efter det sätt, hvarpå denna afdelning nyligen har yttrat sig i en annan, halft presterlig sak, införandet af valfritt civilt äktenskap, Såsom i mitt förra bref nämndes, hade i odelsthinget det någorlunda frisinnade utskottsbetänkandet segrat öfver det förslag om införande af s. k. civilt Nödwegteskab,, som framställts af professor Schweigaard. I lagthinget väckte prof. Aschehoug förslag i samma riktning som hans kollega i odelsthinget och lyckades verkligen samla en majoritet omkring det, så att saken nu måste gå tillbaka till odelsthinget igen. De två femtonmannautskotten — rösträttsutskottet och jernvägsutskottet — arbeta af all kraft, så att man sannolikt inom icke lång tid kan emotse deras betänkanden. Hvad jernvägsfrågan angår, så har den här haft samma verkan som öfverallt, nemligen att förorsaka mycken splittring. Jag vill just icke påstå, att man så alldeles kan tillämpa på representanterna det ordspråk, som säges vara gängse i Sverge: Säg mig, hvar du bor, så skall jag säga dig, för hvilken jernbana du röstar. Oenigheten gäller icke så mycket, hvilka banlinier man skall välja, utan mera huruvida det rätta ögonblicket nu är kommet att genom upptagande af ett större statslån binda sig att på kort tid utföra den linie, om hvilken det framför allt är fråga, nemligen stambanan mellan Throndhjem och Kristiania, eller om det icke skulle vara bättre att vänta med att fatta något definitivt beslut härom till nästa storthing och under tiden blott begynna arbetet med församlingsmedlems medvetande, att han när tydelse knappt skall bli synnerligen stor —J: någonting som väl också, om jag icke missett mycket litet antal Sognebandslösere — BO hr 0 PM MM TC d RM FA KH Lv nr IV