Aftonbladet – 20 maj 1869, sida 3

man visste det på öret; ty han gjorde ingen hemlighet deraf, emedan han ärligt förtjenat dem på en spanmålshandel, och herrskaperna Tempelman och Wrattson och fröken Julia Stenfelt erkände med nöje sig vara hans enda och nära slägtingar och gjorde sig ofta det kära besväret att på fingrarne beräkna allt hvad löst och fast, som tillhörde herr Spindler. Men hvem skulle bli arftagerskan? De tre fruntimren voro alla hans kusiner i första led. Skulle en gång i tidens längd hans förmögenhet delas somarf i lika lotter emellan dem eller skulle han gynna någon särskildt? Detta senare lät -herr Spindler dem ofta förstå. Fru Wrattson fann det då i sitt hjerta helt naturligt, at8 det skulle vara hon: hennes många barn gjorde henne mest berättigad till ett företräde, och hon talade ofta med herr Spindler likasom han inlagt en stor förtjenst deruti, att hon fått tio barn. Fru Tempelman häntydde stundom vid sådana tillfällen på, att fru Wrattson var en intrigante; erkände att hon sjelf icke hade mer än en son! men att denne årligen kostade henne lika mycket som fru Wrattsons tio barn, derom hade hon kunnat slå vad om hon velat;men hon ville det troligen icke, ty hon tog sonens parti så ofta någon gjorde den ringaste anspelning på, att han lefde väl friskt undan. Ion lefde kanske i det tysta hopp, att Vår Ilerre, som ser till hjertat, nog skulle se att hon, bättre än sina båda kusiner, behöfde en stor förmögenhet, och derföre skildrade hon sin Lars Fredrik för alla, som ville Höra på henne, såsom den allvarligaste och ordentligaste unge man, som någonsin funnits i något af hufvudstadens verk, och försäkrade särskildt herr Spindler, att om ödet på ett eller annat oförklarligt sätt skulle kasta till honom en verklig rike