Aftonbladet – 20 maj 1869, sida 3

Fru Dubb skrek sig hes med att försäkra, det hon var alla menniskors vän, hon kunde inte se någon lida eller höra talas derom, ja, hon kunde icke ens göra en mask förnär, och fastän hon icke hade äran att personligen känna fru von Lanken, så tog bon sig likväl friheten, eftersom de voro så godt som annar, enär endast salutorget skilde dem at, att titta in, för att föreslå ett gammalt präktiet och bepröfvadt medel mot döfhet; varefter hon händigt placerade flugan bakom den gamla enkans venstra öra, måhända innan denna rätt visste hvarom det var fråga, och gaf henne derpå en tesked at några gråskimrande droppar, frågade deltaande om de smakade illa, och då fru von anken sade, att de nästan smakade som sockervatten, så nickade fru Dubb och såg mystisk ut som en doktor. Jag har bara bott! några månader här och utom borgmästarinnan, som är min ungdomsvän, har jag inte många bekantskaper; men stadens läge är så sundt och man bör också tänka på sin helsa, dessutom är här rätt billigt att lefva. Ja, min goda fru von Lanken, man måste också se på sådant! Och fru Dubb såg ut som om hon förmodade, att man erkände det var klokt af henne att också fästa sig vid denna småsak. Fru Dubb blef ej heller besviken härutinnan; ty fru von Lanken sade sin gamla. älsklingsterm, när hon icke ville besvära folk att upprepa ett ohördt tal: Ja ja, det är det bästa! Men jag och min dotter kunna naturligtvis inte hålla oss inom fyra väggar. Ja ja, det är det bästa! Det bästa? Hvad befalls? Nej, det är förskräckligt, och fru von Lanken skakade på hufvudet och såg ut som om hon hört den rysligaste händelse. Vi ärd vara vid sällskapslif .. ack ja!