Aftonbladet – 20 maj 1869, sida 3

I sta vigt, innan man bestämde sig för något viss -j belopps upplånande, vore att både en jernvägs och finansplaii blifvit uppgjord och för Riksdage! -) framlagd, Då således tal. gillade den af utskotte framställda idn om ött inhemskt lånesysterb, the ligke kunde godkänna något dylikt förr än i sam I manhang med en fullståndig jetnvägsplån, så hop pades han att regeringen skulle för nåstkömthan lö Riksdag framlägga förslag till dylik plan. Ön man ock skulle följa utekon ets förslag att tilln sta Riksdag ttsläppa blott 5 föll: rdr af obliga j tongrng i allmännå rörelsen, så blefve dock er öljd ar dess system; att kommande Fiksdagät I skulle få svårare att åtvälja älla jörhvägsplåner än hittills, om man visste att Riksdageii Vlots hehöfde giffa trdertil fike äldskontoret att ptsläppa fere af der förvårade figittioner, för att erhålla pennin ar. Dessutom skulle mail klintd komma in på den farligaste af alla finansiella vägar, ne: ligån att bestrida statens löpande utgifter med lånade medei. HRedati nt hade riksdagen börjat så att säga lefva af kapitalet, då det tagit i anspråk tvenne års bankovinst samt dessutom sammänskrapat alla möjliga tillgängliga kassor och fonder för att mm stundens behof. Tal. trodde för sin del, ått det hade varit bäst att redan vid denna Riksdag i någon mån höja allmänna bevillningen, hvilket i alla händelser snart blir i nödvändighet, ehuru han medgaf att tiden till ett sådant steg nu icke vore lämplig, när nöd el!er ekonomisk föriägentiet betrskar inom hela landet. Ettannat skäl som talade deremot ade väl ock varit, att de af Kammarens ledamöter som önskade bli omvalda, icke velat komma hem till sina kommittenter med underrättelsen att hafva bidragit till bevillningens höjande. Till nästa Piksdag ansåg tal. emellertid en sådan åtgärd oundviklig, öchH bemställde, om det vore klokt att utsätta denna RiksAag för en stark frestelse genom att nu upplägga en mängd GCbiigationer i riksgöldskontoret. Tal. framställde derefter några d-taljerade anmärkningar mot utskottet och klandrade särskildt; att utskottet föreslagit blott 4!; procent, hvilket enliet tal:s uppfattning skulle fö örsvåra lånets afsättning. Ifler desta anmärkningar kom tal. till den slutsatsen, att hela betänkandet visade sig vara ett hastverk, och framställde till sist ett med 1867 års beslut lika lydande förslag, gående ut på upptagande af ett temporärt ivhemskt 5-procents lån ä 4 itll. rdr att betalas 1873 och 1874. Grefve Posse. Man häde antydt, att om utskottet icke alldeles sökt öfverraska Kamfärtno med sitt föreliggande förslag, utskottet åtminstone helt oförväntadt tagit Kamrarne med syrpris. Utskottet kade dock icke kunnat framlägga sitt finansbetänkande fört åtl gott ekett, och innan detta blifvit gjordt, hade utskottet icke haft befogenhet att ifrågasätta upptagande af ett lån, då nemligen ingen motion derom Blifvit väckt. Visserligen vore, det sent på Riksdagen, men -något hinder skalle. säkert icko urppställa sig, om Riksdagens ledamöter önskade blifva. qvar något öfver den i grundlagen: bestämda tid. Hvad beträffade Gen omständigheten att många riksdagsmän vore hemresta, så vore det en sak som ej vidkomme kamrarne I vidstfätktare mån, än att de beviljat dem permission, då det likväl vVafit deras skyldighet att stanna qvar. I allt fall såg tal. intet fläder att hinna sluta Riksdagen före Pingst. Hvad beträffade sjeltva saken, så förmodade tal, att trenne grundsatser med afseende Rå jernvägsiragörba vore temligen allmänt erkända, nemligen att jernvägsbyggandet bör fortsättat, om ock med något saktare fart än förr; medlen dertill änskaf fas genom lån, ej genom ökad beskattning. äfvensom dessa låns upptagande inom landet. När man Bäleflbg ät tnse om att för detta ändamål låna, så ör man tillse ält låtettrelsen ordnas på bästa tt, och utskottet bade haft den uppfattningen, att det skulle var särdeles nyttigt, om-ett ins hemskt lånesystem kunde tillvägabringas. I denna anordning kunde tal. icke se några vådor, inga 18, 7 jssorligen hade man här hört påstås, att utskottet, föreslagit upptagande af ett lån 30 inilliohet rär, men detta vote endast ett talesätt. Utskottet hade blott försslakit att tipplägga oblis gationer för ett lån å 30 milliorief för, men att nu blott sälja 5 millioner rdr, och utskottet hade icke kunnat tro att de osålda, i riksgäldskontoret för?arale ohligationerna skulle betraktas sascm en tillgång. Utskottet hådo trott att dessa ej kunde erhålla något värde förr, än beslut blifvit fattadt om deras försäljning. Icke berodde väl jernva: garnes byggande derpå, om man nu läte trycka obligationer, utan derpå, om dessa obligationer kuntia afyttras. Dessutom trodde tal. för sin del, ntt kömmande Hiksdagar skulle bestå af lika kloka och fosterländskt sinnädle tär göm de nuvarande och att de skulle fatta lika goda beslut; then öm också detta icke blefve händelsen; så vore det svårt att veta, huru de skulle kunna få något slags hjelp deraf, att åtskilliga millioner obligationer funnes förvarade i riksgäldskontorets kassahvalf. Erfarenheten hade åtminstone visat, att ingen fara hittills uppstätt deraf. Redan niifunnes nemligen några millioner obligationer nedlagda i riksgäldskontoret, men tal. hade aldrig hört att det fallit någon in att anse dem såsom en tillgång: Om thäh icke vill begagna den af utskottet föreslagna utväg, hvilken vill man då tälja? do; man vill: det ena året efter det andra upptäga tillfälliga lån, och först sedan man på detta sätt ådragit sig en större sväfvande skuld upptaga ett större. På sådant sätt förfar dock ingen klokaffärstmar, btan söker han alltid lämpa. sig efter konjunkturerha och lånt endast när dessa visa sig gynnande. Men när man upptager ett tillfälligt län, kan ingen beräkna hvad det kan komma att kosta; detta blir först möjligt när det lån, hvarmed den sväfvande skulden skall betalas, till slut måste upptagas utan afseende på konjunkturerna. En sådan olägenhet kunde undvikas, om man uhder nuvarande gynnande konjunkturer beslöte sig för ett amorteringslån. Det svenska ståtsverket hade alldeles tillräcklig erfarenhet af hvad det kostar att, såsom hittills skett, lefva för dagen, då de sista lånen icke kunnat erhållas för mindre än 6 procent. Man kunde visserligen anse den af utskottet föreslagha summan al 30 millir rdr vara godtyckti t vald, men den hade stått i sammanang med den kalkyl att, sedan den för närvarande befintliga bristen blifvit betäckt, anslaget till nordvestra stambanan och det temporära 4-millionerslånet betalda, återstående omkring 20 millidner rår skulle göra det möjligt att icke behöfvå låna under åren 1871—75. Derigenom trodde tal. ock att man mycket lättare skulle afslå de enskildas begäran om anslag till jernvägsanläggningar än med det hittills följda systemet, som icke visat sig i detta hänseende tillfyllestgörande. — Förordade Första kammarens beslut, i hufvudsaken lika med utskottets förslag, på det gemensam votering måtte undvikas. Hr C. Ifvarsson fäste uppmärksamhet på, att det blefve omöjligt att sluta Riksdagen före pingst, om diskussionen rörande denna fråga ej hann slutas på förmiddagen, viljande tal. derför vara kort. Han hade visserligen ingenting emot det af utskottet framställda förslag i och för sig, men han ville icke bifalla det för närvarande, för det första emedan det icke kunde skada, att frågan om jernvägarnes omfattning m. m. komme litet mer på det klara, för det andra emedan lånefrågan borde afgöras endast i sammanhang med jernvägssystemets ordnande, och för det tredje emedan han befarade att, om man lade upp 30 mill. rdr i obliRN a. DL AE 2 4-m rt