Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

HED PR M or man, hvilka, ÅA. Bonnier oåtspord, när sön helst kunna utgifvas, och att handskrifter. tillhörande offentliga samlingar, kunna utgifvas af hvem som helst, det bevisas bland annat deraf att, 1846, då förlagsrätten till B:s skrifter ansågs tillhöra Backman och Gumpert i Göteborg, hr Alb. Bonnier på sitt förlag utgaf ett dittills otryckt, offentlig samling tillhörigt skaldestycke af Bellman. Att man sålunda förfarit, är icke att klandra, utan bör tvärtom anses lofligt. Det har ock 100-årig häfd för sig, ty redan på 1760talet spriddes obehindradt B:s sånger såsom skillingsvisor. Uti dessa var väl texten icke den bästa, och emot de flesta särskilda, tryckta samlingar af B:s skrifter kan samma anmärk, ning göras. Men det oaktadt hafva dessa samlingar varit i litterärt afseende gagneliga, emedan de alltid innehållit något som förtjenat tillvaratagas. Emellertid torde det icke kunna förnekas att vi, trots den Bonnierska upplagan, för närvarande sakna en verkligt god upplaga af B:s skrifter. Att med sådant förhållande nu vilja motverka utgifvandet af äfven den bästa Bellmanstext är rent af befängdt och visserligen lika litet i litteraturens som i allmänhetens lintresse. Det förra intresset fordrar nemligen Jen god, det senare en god och tillika jemföJrelsevis billig upplaga. Firman Bonnier har licke hittills tillfredsställt någotdera, oaktadt Sonden genom utgifvandet af valda skrifter af C. M. Bellman föregått med vackert exempel. Man försökte på sin tid hindra denne samvetsgranne och kritiske litteratör från utgifvandet af nyssnämnde upplaga, till hvilken han ända sedan 1813 hade samlat bidrag och gjort anteckningar. Om detta försök lyckats, så hade a. Bonnier för utgifvandet af sin upplaga saknat ett godt stöd, kanske det bästa. All Sondens möda hade derjemte varit förspilld, då den nu i stället kommit A. Bonnier till godo — för intet. Der ser man hvad nytta fri förlagsrätt kan medföra. Firman A. Bonnier grundar sina omfattande anspråk på köpehandlingar, uppgjorda med samtlige de förutvarande egarne af förlagsrätt till B:s skrifter. Utan att ifrågasätta riktigheten af denna i sig sjelf osannolika uppgift, tillåter man sig bestämdt bestrida att firman A. Bonnier eger annan eller större förlagsrätt, än säljarne egt laglig befogenhet att till firman afstå. Ora nu säl jarnes rätt varit i större eller mindre mån förment, så har A. Bonnier gjort en dålig affär, då han gifvit ut sina penningar för intet. Men sådant har händt flera. Förhållandet var nemligen detsamma med Backman och Gumpert, hvilka af Bellmans enka köpte förlagsrätten till skaldens samtlige skrifter och arbeten och högtidligen kungjorde detta, 1836, i anledning deraf att Sonden året förut börjat utgifva ofvan omförmälda samling: Valda skrifter ete. Denna kungörelse framkallade då den upply ningen från krigsrådet Åhlströms sterbhusdelegare, att de, men icke enkefru B., egde förlagsrätten till Fredmans Epistlar, och dervid blef det tills denna rätt enligt lag gick förlorad. Häraf finner man att enkefra B:s öfverlåtelse ej var mycket att lita på. Hon kunde ju icke heller rimligtvis till någon öfverlåta, förlagsrätt som tillhörde andra och ej heller I. handskrifter dem hon icke egde. Men deremot var hon oförhindrad att :älja de skrifter hennes man sjelf förlagt — d. v. s. mest sådane, som antagligen aldrig blifva omtryckte — samt några få obetydliga handskrifter, dem hon innehade. Ett med fru B. ingånget aftal måste således anses till större delen illusoriskt, och så torde äfven de sedermera möjligen på grund:af detta aftal uppgjorda köp böra betraktas. Med ailt det anförda torde vara ådagalagdt, att firman ÅA. Bonnier icke eger eller rimligtvis kan ega uteslutande förlagsrätt till B:s skrifter samt att, i följd deraf, deras utgifvande är öppet för fri täflan. De få fristående stycken, till hvilka förlagsrätt möjligen af viss person kan innehafvas, må gerna utelemnas i en ny upplaga, ty en så obetydlig brist betyder föga. Deremot är det af obestridlig vigt att maktspråks upphöjande till rätt i den enskilda egennyttans intresse förebygges, emedan efterlåtenhet i sådant afseende bidrager dertill att litteraturen påbördas mindre goda upplagor, hvilka den godtrogna allmänheten får dyrt betala. Att Bellmans skrifter nu icke äro tillgängiga till lägre pris än 30 rdr, inbundna, är i sanning en skandal och utgör en kraftig maning till täflan medelst en upplaga af verkligt inre värde och till ett sådant pris att dessa skrifter må upphöra att vara så godt som förbjudna för en stor del af allmänheten. En förlagsfirma som uppträder med så stora litterära anspråk som firman A. Bonnier, bör ock bemöda sig om att göra dessa berättigade, isynnerhet då fråga är om upp. lagor af framstående författares skrifter, till hvilka förlagsrätten af firman antagligen innehafves på säkrare grunder än fallet är med Bellmans skrifter och då följaktligen annan förläggare kan hindra att genom en bättre applaga godtgöra hvad som kan brista i en af A. Bonnier utgifven. Bland skrifter som här afses må exempelvis nämnas fru Lenngrens skaldeförsök och Lings samlade arbetenn. Med afseende på de förra, har A. B. på ett slående sätt ådagalagt skadan af uteslutande förlagsrätt. Af skaldeförsöken utoafs 1857 siette upplagan, tryckt på godt mm m— LL sm EK te mm AR KRA ARA Lu