Aftonbladet – 19 maj 1869, sida 3

mm frågade herr Carmouche och vände sig mot de begge kamraterna, som ibland alla ålderdomslemningarne togo sig något underligt ut pierrot-kostym och likbäraredrägt. Som på mig sjelf, bedyrade Änatole. Det beror kanske dock på kalaset hos fader Sobresac, menade kamraterna. Efter att ha ledsagat Heloise och hennes far genom trädgården, ställde Anatole och de två andra målarne sina steg till Dödens cafe. De samtalade under vägen om den oväntade upplösningen på det äfventyr, hvartill Anatole inbjudit sig och dem. Kamraterna voro ej lika fullt så nöjda, som Anatole med denna upplösning. Solen hade redan skickat sina förtrupper åt det håll, der Butte-Chaumont reste sig vid horisonten, och lätta purpurmoln förkunnade den gyllene hufvudstyrkans snara ankomst: Montmartrefesten hade-gått till hvila för att åter snart uppstå. Det var tyst och öde på de små gator, hvilka de unga målarne hade att tillryggalägga. En frisk morgonvind kom bortifrån Saint-Denis. Under deras fötter låg det stora Paris ännu i sömnens armar. Skogshöjderna på verldsstadens andra sida befunno sig tillsvidare i mörker. Man inträdde genom en liten bakport till värdshusgården. — Jaune-de-Chröme gick i spetsen och kastade sig med ungdomlig liflighet in midt på gården, der han plötsligt befann sig framför ett sällskap croques-mort, som också deltagit i Montmartrefesten, fastän i civila kläder, och nu, sedan de klädt om sig i uniform, styrkte sig med en liten kollation, innan dagens arbete började. Det var ett ganska gladt lag, som med en skallande skrattsalva mottog den så plötsligt uppträdande Pierrot. Jaune-deChröme var visserligen icke ovan vid sällskapet, och efter följde hans två kamrater i alldeles samma uniform, som herrarne vid buteljerna; men han syntes dock mindre behagligt öfverraskad öfver det plötsliga sammanträffandet med detta dödens följe och han stod derför en god stund som en bildstvd framför dö svarta figurernä.