Aftonbladet – 15 maj 1869, sida 3

.) hällt ledande artiklar så kostliga, att ue Synte leda sitt ursprung från hjernan hos något dårhus -bjon. Ömsom elaka, ömsom enfaldiga, oftast begg delarne på samma gång, sträf7a dessa litterära pro letärer att korma till makten, men söm de ick kunna lyfta sig till det medborgerliga anseende som dertill erfordras, söka de att draga allting Isom är öfver dem, ned till sig och derföre arbet: Ide aila till ett gemensamt mål: samhbällots upp Hösning. Och för att vinna detta mål sky de ing: medel, trygga genom det dem i lagen lemnad i ptivilesinm att idka slafbandel, ty annat är i sjelfv: T verket icke det ansvarighetssystem, bakom hvil ket de krypa, för att derifrån rikta sina fega och lömska anfall. För att skaffa sig ett stort antal prenumeråh ter och göra sig massan behaglig, ockra de på dess okrnhighet, smickra dess låga instinkter smeka dess passisner, reta dess afund och genom att oupphörligt anfalla älla våra inatitutioner oupphörligt klaga öfver våld och förtryck, utan återvändo skräfla om beröfvade frioch rättighe. ter, söka de att förvilla och uppvigla sinnena, för att åstadkomma en ursinnig folkyra, som vill störta omkiill både tronen och kyrkan, för att på dessas ruiner fira osedlighetens och laglöshetens vilda orgier. Men, säger man, hvad betyåer skandalpressens skrän? iogen frågar derefter, ingen låter sig deraf vilseledas. Det är sannt! ingen som känner till våra pressförhållanden känner sig träffad af dess anfall, tvärtom — det är en heder att derför blifva utsatt — en skymf att af densamma erhålla bifall — och bestode hela den tidningsläsande allmänheten endast af sådant folk, då vore det ingen nöd, ty skandalpressen ekulle då qväf: vas af sitt eget gift och jag skulle icke för dess representanter hysa mer än en känsla, den af det djupaste medlidande, ty det kan ju icke annat än uppväcka medömkan att veta personer vara stadda i ett tillstånd af så djup moralisk förnedring att det valt förtalet till lefnadsyrke, men det finnes en annan publik, som med begärlighet insuper det gift, som från det hållet erbjudes dem, nemligen den del af nationen, på hvars laglydighet, idoghet och förnöjsamhet statens väl i så hög grad beror, den arbetande befolkningen. — Af naturen rättänkande kan han icke föreställa sig att man vågar till trycket befordra uppgifter, som stå i strid med sanningen och han är derföre lätt böjd att sätta tro till de läror han dagligen hör förkunnas, och när han då, än från ett håll, än från ett annat, får höra sådana satser, som, att konungamakten är en onödig utväxt på samhällskroppen; att statskyrkan är en institution, som uppehålles endast för att föda en hop okunniga och gudlösa prester; att armån är ett viljelöst redskap i despotismens hand, för att förtrycka det arma folket; att lagarne aldrig låta den fattige få rätt; att tjenstebjon äro slafvar; att de som till följd af lagöfverträdelser blifvit drabbade af rättvisans hand äro martyrer; när han oupphörligt får se än en, än en annan af personer, till hvilka han har tillit, nedsvärtas och beskyl!as för äreröriga handlingar; när han oupphörligt tjusas med talet om frihet och jemnlikhet, ord, hvaraf så många låtit dåra sig; huru naturlig, är det icke att tvifvel smyga sig in uti och förbittra hans eljest så förnöjsamma sinne, och när han då börjar att tvifla på den religion, till hvilken han är uppfödd, de institutioner han svurit att upprätthålla, de lagar han måste lyda, och han dertill tror sig vara förtryckt och orättvist behandlad, då bringas han snart till det tillstånd af förtviflan, att han antingen skrapar ihop sin sista skärf, för att med densamma lemna fos2riandet och på andra sidan oceanen söka ett nyt. hem, der hans frihetsidealer skola förverkligas, eller också stannar han qvar för att med trotsigt hjerta afvakta första gynnsamma tillfälle att under någon uppviglares fana försöka att med våld återtaga de rättigheter han förmenar blifvit honom orättvist frånröfvade. Dessa äro, enligt min åsigt, de vådliga följderna af skandalpressens obehindrade framfart och för att söka hämma densamma har jag framlagt det förslag hvarpå detta konstitutionsutskottets betänkande utgör ett svar. Om jag också icke kan onse detsamma tillfyllestgörande, lika som jag hade hoppats att deri skulle innehållas ett förslag till juryns ombildning mera ändamålsenligt än det jag framställt, är jag dock utskottet tacksam för såväl dess förtjenstfulla utredning som isynnerhet derför, att det framkommit med positiva yrkanlen och icke, som jag en tid befarade, med endast några allmänna principer med anhållan att regeringen derpå skulle grunda och framlemna ett förslag till omarbetning af tryckfrihetsförordningen. Man har anmärkt emot utskottets förslag, att de stadganden, det innebåller, äro att hänföra till lem som i 86 8 regeringsformen afses såsom i förväg lagda hinder för tryckfriheten, samt att dergenom skulle åstadkommas ett slag af inqvisition mot boktryckaren. För min del tror jag icke utt sådant är att befara. Uti ett land, der, såsom hos oss är fallet, ordet eedan urminnes tider de acto varit fritt, har man intet att frukta hvarken af en klenmodig boktryckare lika litet som af en kitslig åklagare eller en partisk domstol; deremot inuehåller utskottets förslag möjligheten attkomma åt len verkligt brottslige, äfvensom att ådömda böter unna uttagas och icke såsom nu aftjenas med ängelse, hvarigenom, i stället för straff, ofta nog n välgerning beredes någon utsvulten och husvill trashank. Då utskottets förslag sålunda innebär en föränIring till något bättre hoppas jag också att det måtte förklaras hvilande. Skulle detta förkastas, lir följden den, att hydran har frihet att unler ytterligare fyra årfortsätta sitt depravationsar: ,ete, hvars följder äro oberäkneliga; blir det der-:; mot hvilande, hålles nationens tankar derpå fätade; män med skarpsinnigt omdöme skola då canhända rikta sin uppmärksamhet deråt och möj. igen kan derigenom tramkallas ett ändå bättre örslag till fullständig omarbetning af tryckfrinetsförordningen — och att denna skall blifva så : ullkomlig som möjligt önska vi alla. Alla vilja vi utt den fria pressen skall innehafva den höga stånd: vunkt, som dermed är afsedd; den skall vara det språkrör, hvarigenom nationen meddelar sina känsor, förhoppningar och farhågor; i dess namn skall len under tider af förtryck med lagman Thorgnys ulvar tala till maktens innehafvare; i tider af oro ugna sinnena med Menenii Agrippas vishet, och : den har dessutom en uppgift, som är skönast och . idlast utaf alla; — ty likasom det fordom ålåg Vestas prestinnor att ständigt underhålla elden på oudinnans altare, så tillhör det också pressen att vårda den låga, som brinner i hvarje redlig medborgares bröst: fosterlandskänslan, denna heiga låga, som, då den uppflammar till entusiasm, r ett litet folk oöfvervinneligt då det strider för bevarandet af sin sjelfståndighet, men, slocknad, låter de största riken sönderfalla; jag hemtar härför från historien exemplet om det stora romerska väldet, som just derigenom gick under, hvarigenom det stolta Rom, verldens gyllene hufvudstad, måste öppna sina portar för och låta sitt Kapitolium bestigas af barbarernas vilda horder. Jag har nu yttrat mina åsigter i denna vigtiga fråga och tror mig på samma gång hafva befriat mig från misstanken att genom mitt förslag hafva Åsyftat något attentat emot tryckfribeten: det har af mig blifvit väckt just för att densamma skall kunna säkrare bevaras och fördenskull yrkar jag också att Kammaren må förklara konstitutionsutskottets förevarande utlåtande hvilande, för att i grundlagsenlig ordning af en kommande Riksdag afgöras.