Aftonbladet – 15 maj 1869, sida 3

RIKSDAGEN Hr Hallenborgs yttrande i tryckfrihetsfrågan. Då vi ha hört en och annan yttra, att vårt korta referat af nämnde yttrande möjligen vore något färglagdt, meddela vi detsamma här fullständigt efter protokollet: Det ämne, som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning är på samma gång så vigtigt och af så ömtålig patur, att det fordrar den mest sorgfälliga ptredning, och då jag uti den motion, som haft till påföljd Konstitutionsutskottets förevarande betänkande, endast i största korthet angifvit mina åsigter derutinnan, har jag ansett det vara min skyldighet att vid detta tillfälle närmare utveckla desamma, för att söka visa såväl det förfall, hvaruti en del af pressen råkat, som ock till följd deraf nödvändigheten af vissa förändringar inu gällande tryckfrihetsförordning. Hvad är då pressens uppgift? Att manligt, öppet och oförskräckt arbeta i den sanna fribetens Hest och sålunda med lika omutiigt allvar beifra alla maktmissbruk å de styrandes, allt sjelfsvåld å de lydandes sida; att verka för bevarandet af tron på kristendomens heliga sanningar, hvarförutan gudsfruktan och gedlighet, dessa oundgängliga vilkor för en stats lycka, icke kunna cega bestånd; att söka ibland folket sprida en sådan upplysning, att kärleken till fosterlandet, vördnaden för dess dyrbara minnen, aktningen för dess lagar derigenom lifvas och underhålles; att vara en mälsman för vetenskap och konst, liksom för industri och arbete; att med ett ord, vara en tolk för de känslor, som lifva hvarje sann fosterlandsvän. När pressen på detta sätt kämpar för lagbunden frihet och sjelfständighet, upplysning och bildning, sanning och dygd — då först blir också den fria yttranderätten det palladium, för hvars bevarande ett frihetsälskande folk icke skyr någon uppoffring. Om nu denna min uppfattning är riktig, huru har då vårt lands press lyckats att fylla sin bestämmelse I afseende å den sansade delen deraf skulle visserligen många ganska välgrundade anmärkningar deremot kunna göras; men å andra sidan erkänner jag villigt, att densamma uträttat mycket godt; den har stridt för lösandet af mången stor id6, arbetat för borttagandet af många missbruk, bidragit att sprida upplysning i åtskilliga ämnen och om den icke är i åtnjutande at samma anseende som i andra länder kommer publicisten till del, måste man taga i betraktande att den icke här kan förfoga öfver sådana krafter, som tillföljd af en större folkmängd och sålunda en mera bildad publik der står tiN buds. Jag är dock öfvertygad, att i mån som nationen vaknar till ett större politiskt lif, skall den också inse nödvändigheten af att på allt sätt nppmuntra och stödja den ärliga pressens sträfvanden och den samma skall allt mer och mer genom en opartisk hållning, en fördragsam anda, ett hofsamt språk ett sakrikt innehåll, lyfta sig till den höga stånd: punkt, att den uppdrager en bestämd demarkationslinie emellan sig. och den del af pressen, hvars blotta namn är en fläck på vårt spräk, liksom dess tillvaro är en skam för vårt land — skandalpres sen. Och något dermed jemförligt kan till lycke för menskligheten intet annat land uppvisa. Fin nes väl någonstädes en tidning sådan som t. ex Nationalregeringen, deri man alltemellanåt fått st artiklar af den moraliska halt, att man varit fre stad tro dem författade af någon lifstidsfånge iaf sigt att dermed bos sig och sina stock-kamratei underhålla de rättsbegrepp, hvilkas praktiska till lämpning beredt dem nöjet af gemensam inqvarte